Nordkoreas huvudstad Pyongyang är en uppvisning i hur makten manifesterar sig utåt. Utländska resande har kallat landet för en stalinistisk temapark, men för nordkoreanerna är detta verkligheten.
Skymningen har för länge sedan lagt sig över Kaesong. Invånarna i Nordkoreas näst största stad, som ligger 8 kilometer från den demilitariserade zon som markerar gränsen till Sydkorea, trevar sig fram i mörker. Vattnet i hotellets kranar är iskallt, den flagnande tapeten lossnar från väggen. Men ett svagt ljus reflekteras på natthimlen. Det härstammar från den enorma statyn av Den Store Ledaren, som på en kulle i centrum av staden lyses upp av talrika projektorer. Han är solen. Med blicken fäst på en punkt i en storslagen framtid visar han vägen. Rom byggdes ju inte heller på en dag, säger min guide.
Då jag några dagar dessförinnan korsade gränsen vid Kina var den första syn som mötte mig ett flera meter högt och brett plakat med ett budskap till folket om att ge ledningens Songun-politik sin fulla uppbackning. Songun betyder, direkt översatt, militären först. I sin futuristiska dystopi 1984 beskrev Georg Orwell en värld i vilken de enda färger som finns är propagandaplakatens. Från hotellrummet på 40:e våningen i Pyongyang kan jag se ut över hela staden, en akromatisk gråvit mis-en-scéne. Från foten av hotellet, som är isolerat på en ö mitt i floden Taedong, har isen slagit en spricka från den ena bredden till den andra. Sett från ovan ser det ut som om någon har ritat en förbindelselinje mellan ön och resten av staden. Vid gränsövergången blev min mobiltelefon innesluten i ett kuvert som får öppnas först när jag lämnar landet.
President efter sin död
Pyongyang är en uppvisning i hur makten manifesterar sig när den är som mest explicit i sitt uttryck. Resande som kommit hit har kallat landet för en stalinistisk temapark, men detta är verkligheten för nordkoreanerna. En del propagandaplakat har till uppgift att befordra offentlig sundhet och sociala kampanjer, medan andra skall motivera hatet mot de amerikanska imperialisterna. I den socialistiska staten blir all officiell konst propaganda, eftersom varje existentiellt drama och varje friktion blir eliminerad. Först när alla tillvarons paradoxer och konflikter har avskaffats kan det tillstånd av lycksalighet inträda som staten har lovat folket. De stora spektakulära kompositionerna representerar paradiset, det socialistiska, en fröjd som inget arbete och ingen motgång kan förmörka. En värld befolkad av leende anonyma hjältar.
De allestädes närvarande monumenten, som har rests till Den Store Ledarens ära, är stadens riktmärken. Det största av dem alla är Juche Tower, som med sina 170 vertikala metrar och en eldröd flamma av metall i toppen, syns över det mesta i staden. Monumentet restes 1982 på Den Stora Ledarens 70-årsdag och består av det antal murstenar som motsvarar antalet dagar han hade levt vid den tidpunkten. Alla monument i Pyongyang representerar denna form av handgriplig symbolik: höjd, vikt och längd motsvarar antalet år, månader och dagar. I dag är Den Stora Ledaren alltjämt landets president. Hans balsamerade lik ligger framlagt till påseende i Kumsusan Memorial Palace.
Världens största konstfabrik
När jag står vid det närliggande monumentet över de fallna hjältar som bekämpade den japanska ockupationsmakten, Revolutionary Martyrs Cemetary, inleder jag ett samtal med guiden om konstens potential. För en nordkoreansk konstnär är idén om en abstrakt målning eller en minimalistisk skulptur inte bara omöjlig, den är också antirevolutionär och därmed straffbar. Samtalet tar sin utgångspunkt i de hundratals porträttbyster på fyrkantiga socklar som utgör det jättestora monumentet över martyrerna. Jag argumenterar för att själva sockeln i lika hög grad kan vara en skulptur i sig själv, att det inte är ett revolutionärt budskap som avgör om något är eller inte är konst i min värld. Jag talar om det tredimensionella som en självklarhet, men nu går det för långt. Min guide är helt enkelt inte bekant med det begreppet, har aldrig hört något liknande. Han pekar på sig själv och frågar: Innebär det att jag också är tredimensionell?
Kim Jong Il, en intellektuell auktoritet på alla upptänkliga områden, har i sin Avhandling om Konst beskrivit konstens viktigaste egenskaper på följande sätt: ”Budskapet skall vara förståeligt, klart och direkt. Informativt och förklarande såväl som förmanande. Länken mellan avsikt och verkan är avgörande. En konstnär är i slutändan en agitator som, i enlighet med partiets linje och utrustad med en skarp analys och insikt i verkligheten, producerar en entusiasmerande framställning av ideologi och initiativ, som stimulerar folkets handlingskraft.”
För en stat som i sitt vapenmärke inte bara bär de socialistiska symbolerna hammaren och skäran utan dessutom en pensel, må det gälla att konsten är av största betydelse. Det kolossala komplexet Mansudae Art Studios kan bäst beskrivas som en fabrik. Ett statligt företag, som med 750 anställda konstnärer och mer än 3000 assistenter torde vara världens största i sitt slag. Konstnärerna har 6–7 års utbildning bakom sig och är av ovärderlig betydelse när det gäller att hålla det revolutionära sinnelaget intakt. De bästa tilldelas titlar som ”Double Hero” och ”People’s Artist”. Titlar som de flesta konstnärer på annat håll helt säkert vill vara utan. I en gigantisk hall arbetar konstnärerna, i grupp-er eller enskilt, stående på ställningar och kranar, med skulpturer och målningar i monumental skala. På ett ställe håller några på med en jättestor relief, ett beställningsverk för den angolesiska regeringen, av expresident António Agostinho Neto. Underavdelningen MOP (Mansudae Oververseas Projects) baserar hela produktionen på beställningsuppdrag, primärt från regeringar på den afrikanska kontinenten. Den tre våningar höga statyn av expresident Laurent Kabila, som jag med egna ögon har sett uppställd vid en rondell i centrala Kinshasa i Den Demokratiska Republiken Kongo, är också producerad i denna lokal. När jag återser en bild av Kabilastatyn slår det mig att kroppen tydligen är utformad efter Kim Il-Sungs. Det kunde möjligen vara tal om återbruk av gjutformen. Endast huvudet avslöjar att det rör sig om två olika personer, som ledde var sin marxistisk gerillahär, dock på två olika kontinenter och vid två olika tidpunkter i historien.
Inget visum
När den sjätte Asia Pacific Art Triennale öppnade i Brisbane i december 2009, var det med deltagande av fem konstnärer från Mansudae Art Studios. I skrivande stund kan deras verk ses sida vid sida av mosaiker från Iran, videoverk från Vietnam och installationskonst från Indien. Men Mansudaekonstnärerna har aldrig själva satt sin fot i Brisbane. Inte för att myndigheterna i Pyongyang inte ville ge dem utresetillstånd, men för att utrikesministeriet i Australien inte vill utställa visum för dem. Motiveringen till de västliga medierna var, att nordkoreanernas närvaro var oönskad, eftersom de representerar en regim som Australien inte har något gemensamt med. När jag berättar för den officiella taleskvinn-
an för Mansudae att jag har läst om detta i tidningen, blir hon först misstänksam. Vilken tidning? – Online, svarar jag. Hon blir förvirrad. Hur är detta möjligt? Nordkorea är det enda land i världen där medborgarna inte har tillgång till internet. Jag berättar att det har förekommit en del skriverier om denna händelse och frågar henne varför hon tror att konstnärerna inte kunde få visum. De var tyvärr för sent ute med sin ansökan, svarar hon.
Senare tänker jag att myndigheterna i Australien har gjort ett självmål med detta beslut. Hur kan man överbevisa människor om att deras uppfattning om världen bygger på lögner och falsk historieskrivning, om man inte är villig att bjuda in dem för att visa dem en annan sida?
Två sidor av en sak
Den ryska experten på koreanska förhållanden, Andrei Lankov, gav i Foreign Affairs nyligen sin syn på hur Nordkorea kan öppnas för resten av världen. En av strategierna är just kulturellt utbyte. Sanningen är subversiv i förhållande till regimer som bygger på lögn och isolering. Under kalla kriget blev det uppenbart att kulturellt utbyte kan visa sig vara en effektiv metod för att introducera bannlyst information och fostra kritisk reflexion, skriver Lankov. Medborgarna i det kommunistiska blocket lärde sig om livet i Väst via olika källor, såsom utländska radiosändningar och insmugglad dissidentlitteratur, men också genom regeringsgodkänd interaktion med utlänningar. Utbyte av studerande och akademiker kan bringa den nordkoreanska intelligentian i kontakt med världen utanför och inom räckhåll för datorer med internetförbindelse. En liten men växande del av befolkningen har redan hört om Sydkoreas välstånd, tack vare illegala dvd-filmer och radioapparater som kan ställas in på andra våglängder än de officiella statsstyrda.
På en restaurang, sista kvällen innan jag återvänder till den andra sidan, säger min guide, som tillsammans med sin kollega inte har släppt mig ur synhåll under den tid jag vistats här: ”Nu har du sett det riktiga Nordkorea och nu vet du, att det alltid finns två sidor av en sak”. Vi ser på varandra utan att säga något, jag letar i hans ansikte efter en minsta skymt av tvivel, men det är som att leta efter samma sak i de målade ansiktena på propagandaplakatens hjältar. Det finns inget.
Christian Danielewitz övers. från danska