De började anlända för några år sedan, flög som bakbundna flyttfåglar upp mot norr och köldgrader för att sätta sig på en plastpåse i något av stadens gathörn. På de mest frekventerade platserna, utanför köpcentrum och större varuhus, ser vi dem dagligen. Orörliga som påpaltade buddhor sitter de med knäppta händer och en tummad paffmugg placerad framför sig. Jag har för mig att huvudstadsborna åtminstone i början kände både empati och ett styng av dåligt samvete när de passerade en tiggare. Många förbarmade sig över de olyckligt lottade romerna, andra tyckte de störde gatubilden och var allmänt irriterande. Det ryktades i pressen om organiserad verksamhet som utnyttjade de redan utblottade, medan romerna själva knappt fick mat för dagen. Finländarna uppmanades att sluta skänka allmosor. Men vilka var de? Varifrån kom de och hade de ingenting vettigare för sig än att tigga? Vi var många som undrade men ingen verkade ha entydiga svar att ge.Under de gångna vintermånaderna passerade jag dagligen en bedjande ung kvinna på Kampens torg. Jag brukade ha mynten färdigt i kappfickan, tills jag en dag stannade, hukade mig ner och började prata. Hon hette Nadja och kom från Transylvanien. Hon tecknade ett litet hus med sina frusna händer. Vi kommunicerade via tecken och enstaviga meningar (Me Henrika, you? Me in Finland house, you? Tecken på hus och sova o.s.v.). Då surrade hennes mobil i fickan, det var Nadjas syster som ringde från sitt hörn i Östra centrum. Jag bad att få tala med Maria som kunde lite engelska och frågade om jag fick bjuda dem på middag senare samma kväll. Under vår enkla måltid berättade systrarna följande:Sedan 2006 hade Maria livnärt familjen genom att resa till storstäder för att tigga med tre månaders intervaller. Nadja var i Finland för första gången. De hade båda barn som föräldrarna tog hand om under deras frånvaro. När det blev tal om barnen började Nadja gråta och Maria sa att hon inte ännu blivit tillräckligt härdad.
De jobbar tio timmars dagar, sex dagar i veckan och förtjänar i genomsnitt tio euro per dag. På söndagen tvättar de håret (Marias svarta fläta når henne ner till höfterna). Första månadens inkomst går oavkortad till flygbiljetten. Kostnader för mat och boende äter upp den andra månadens förtjänst vilket betyder att de reser hem med ca 300 euro på fickan. Flickorna hade lyckan att bo gratis hos Pirkko, en finsk kvinna som besökt deras by och på så sätt blivit bekant med familjen. Det var också hon som bekostade deras mobiler och gav dem husrum i sin tvåa i Nordsjö. De kallade Pirkko för den finska ängeln.
Maria sade att det var föräldrarna som uppmanade dem att tigga för att överleva. Någon maffia hade de inte hört talas och Maria såg ut som ett frågetecken när jag förde det på tal. Tiggarna på stan kommer från många olika städer och byar, de tillhör olika romerklaner med sina respektive traditioner och känner inte varandra.
Under sina fem år i bl.a. Paris och Stockholm, har Maria lärt sig engelska på egen hand. Hennes dröm är att få så mycket ihopsparat att hon skulle kunna stanna hemma med sina söner.
Vi hade en trevlig måltid med hönssoppa och nygräddat bröd, också om restaurangens servitör snörpte på sin näsa när vi steg in. Avskalade sina tredubbla jackor, sjalar och tröjor fann jag två djupt troende, sympatiska och vackra kvinnor. Maria berättade att hon för fyra år sen skiljt sig från sin alkoholiserade man men saknaden efter barnen var uppenbar. De räknade båda dagarna till avfärden. Att tigga var enligt Maria inget val, det var ett måste för att försörja sina närmaste. Det var det enda givna alternativet för att överleva i en värld som vänt dem ryggen.

Henrika Andersson