Med sin nya roman visar Magnus Florin konstens och berättandets förmåga att bryta upp gamla mönster och tvångsföreställningar.
På utställnigen Vodou, på Världskulturmuseet i Göteborg, fanns montrar med räfflade ränder. Föremålen där hade en så stark kraft att man inte skulle se på dem utan dessa hinder.
Jag kom att tänka på dessa montrar, då jag läste Magnus Florins nya roman Ränder.
Ett återkommande tema i Magnus Florins författarskap är studier i olika sociala riter, som likt ett nät spänns över en absurd och kaotisk verklighet. I den nya boken har temat överförts till ett psykologiskt och individuellt plan. Att temat här är speciellt personligt, betonas av att huvudpersonen i romanen bär namnet Magnus Florin och att också andra personer i boken leder texten ut ur fiktionens ramar. Romanen handlar om räfflade områden kring psyket, ränder som hindrar insyn, men som ändå just genom sin existens lockar blicken mot tabubelagda ting och traumatiska minnen. Boken skildrar och är i sig själv en frigörande terapiprocess.
En av utgångspunkterna i boken är tanken att man här i livet har en uppsättning ”föremål” (minnen, erfarenheter …), att använda sig av och göra det bästa man kan med. Denna premiss avspeglar sig samtidigt i bokens struktur, och i den terapimetod som Florin redogör för samt i hans användande av ett antal fotografier, för att tämja sina mentala vilddjur. Den här utgångspunkten är intressant, då den för samman olika element i författarskapet med bokens specifika skrivprocess. Den terapeutiska metoden sammanfaller i boken också med Florins intresse för Georges Perec (som han översatt) och OuLiPo-rörelsen. Boken innehåller ett begränsat antal ”föremål” som han låter sammanfoga på olika vis.
Utgångsläget, eller grundproblemet i det psykologiska mysterium boken strävar att lösa är Magnus Florins maniska attraktion/repulsion-förhållande till ränder, samt hans rädsla för rim och anagram.
Den uppsättning ”föremål” boken har att hålla sig till är ett antal bilder av konstnären M, som i den utomfiktiva världen visar sig vara Maria Miesenberger och hennes fotografiska svit ”Sverige/Schweden”, där hon använder sig av förstoringar av fotoalbumsbilder från sin barndom, där personerna svärtats och suddats till anonymitet och frånvaro.
Det är i kraftfältet mellan två rum romanens spänning ligger. I det ena rummet finns konstnären M och hennes bilder. Magnus Florin skall skriva en text om ett av hennes foton. Texten skall hålla sig inom vissa mycket vida ramar. ”Huvudsaken är att konstverket fungerar som förlösare, att texten så att säga visar både konstens och litteraturens sprängkraft”. Så fungerar bilden på författaren och ger därmed ett avstamp för att fortsätta med att göra M:s bilder till sina egna och till delar av en terapiprocess och ett romanprojekt. Det är väl samtidigt också ett slags programförklaring för romanen Ränder. Det andra rummet är ett barnterapeutiskt arbetsrum.
I romanens början står Magnus Florin vid en skyddsväg (randig) och väntar på att gå över gatan och in i ett hus där en lekklinik är belägen. Han tror att han besökt kliniken i sin barndom och det är också sin barndom han söker. På kliniken presenterar S honom för den terapimetod man använder sig av för att locka fram barnens berättelser. Här kastas han in i en vågrörelse mellan nutid och barndom, med en sammanhörande växling mellan verklighetens plan och drömmens surrealistiska erfarenheter. Den metod kliniken använder sig av är en parallell till romanens uppläggning. Det finns ett bestämt antal föremål, som barnen och i detta fall MF har att använda sig av för att skapa och återskapa sitt livs berättelse.
Det är med hjälp av dessa byggklossar som Florin konstruerar sin roman. Metoden går både på det terapeutiska och på det fiktiva planet ut på att stöka till och ordna om de saker berättelsen är konstruerad av. Därför använder han sig t.ex. av rimsabotage, så att upplösningen på en ramsa inte skall vara förutbestämd. Södergök behöver t.ex. inte följas av dödergök Anagram bryts upp till nya mera förlösande alternativ och de terapeutiska ”leksakerna” och konstverken kan ges nya kombinationer och tolkningar och förvandlas till andra berättelser. På så vis behöver rim och anagram inte vara skrämmande och ränderna kan gå ur. Florins roman visar konstens och berättandets förmåga att bryta upp gamla mönster, tvångsföreställningar och rituella beteenden. Genom de nya berättelserna kan han närma sig de traumatiska minnena och tabubelagda bilderna och se dem på ett nytt sätt, utan svärtade ansikten, eller räfflade montrar.
Magnus Florin: Ränderna. Bonniers, 2010.
Tom Karlsson
