Tatjana Andersson drömmer sig tillbaka till Hercegovina, när hon läser Zane Greys westernklassiker.


En utbildad litteraturvetare som på fyra år inte läste en enda roman. En gång litteraturälskare, alltid litteraturälskare? Tveksamt. Det är fullt möjligt att bli likgiltig mot den skönlitterära berättelsen trots att man en gång varit förtrollad av den. Medan jag fyllde mina bokhyllor med facklitteratur i olika ämnen, flyttade jag skönlitteraturen först till garderoben och sedan ner i källaren för att göra plats åt viktigare böcker. Detta pågick fram till den dag då behovet av att skriva gjorde sig påmint. När det hände och jag igen gav mig själv lov att hitta på egna historier, började jag undra hur viktig litteraturen egentligen var för mig. Jag dammade av minnesvärda läsupplevelser och där bland Calvino, Poe, Borges, Lem och Turgenjev stod han och sträckte på sig med arrogant självklarhet: Zane Grey, westerngenrens grundare och mästare.
När jag upptäckte hans romaner var jag inte mer än nio eller tio år gammal. Mina föräldrar censurerade aldrig mitt läsande, vilket gjorde att mitt intresse för renodlade barnböcker inte hann bli mer än kortlivat. Greys romaner var vuxenlitteratur, men tack vare sitt äventyrliga innehåll och en livfull översättning till serbokroatiska lockade de även en betydligt yngre publik.
Nära 20 år senare i en bokhandel vid Stureplan i Stockholm: I mina händer har jag redan fem, sex böcker som jag ska köpa och som jag i min upphetsning håller på att tappa i golvet när jag ser den: Riders of the Purple Sage (Purpurviddernas ryttare på svenska). Rakt framför näsan på mig står den rabatterad efter rabattens rabatt, hela 14 kronor och oändligt mycket mer värd!
Det var som att hitta en sedan länge glömd skatt. Jag tog fram boken så fort jag satte mig på pendeltåget hem. En blick på omslaget räckte och jag förflyttades till mina farföräldrars by i Hercegovina under ett stort körsbärsträd. En het sommardag, jag läser i trädets skugga fullständigt omedveten om det som omger mig förutom dofterna. De är i fullkomlig samstämmighet med det jag läser, jag behöver inte föreställa mig hur salvia från de amerikanska vidderna doftar, jag kan andas in den verkliga doften av salvia som täcker det karga landskapet i södra Hercegovina. Jag är där, i boken.
populär western
Denna klassiker inom den litterära westerngenren var Greys genombrottsroman och kom för första gången ut år 1912. Sedan dess har den aldrig varit utgången på förlagen och det trycks ständigt nya upplagor. Fyra filmer baserade på denna roman har hittills spelats in.
Purpurviddernas ryttare är en berättelse om konflikten mellan mormoner och icke-mormoner som ägde rum år 1871 i Utah. Handlingen kretsar kring den rika, ogifta och mormonfödda Jane Withersteen och hennes rätt till att bestämma över sina egna tillgångar och själv välja sina vänner i ett samhälle dominerat av bigotteri och religiös fanatism. Hon får hjälp av icke-mormoner, som själva är utsatta på olika sätt och uteslutna ur det sammansvetsade samfundet. Tack vare en komplex intrig och säker berättarteknik får vi förståelse för fyra karaktärers bakgrund och världsbild, vi får också se dem reagera på vedermödor med både handgripligt handlande och psykologisk utveckling. I synnerhet Jane går igenom en andlig kris och långsamt men säkert börjar hon utveckla förmågan att ifrågasätta och bryta mot familje-, samhälls- och religionslagar. Mycket av denna process kan vi idag uppfatta som frustrerande att läsa om, eller till och med som onödigt självplågeri, men om vi håller i minnet att boken är skriven för nära hundra år sedan, framstår denna karaktärs styrka i ett bättre ljus.
Det är i denna bok som vi möter Lassiter – förfadern till alla de mystiska cowboyer och revolvermän som har sin egen definition på rättvisa och som sedan fick en given plats i allt som hette western. Ökänd, klädd i svart, lakonisk och på samma gång respektfull, öm och dödlig blev han anti-hjältens prototyp. Genom hans röst får vi veta om det övriga amerikanska folkets syn på mormonernas polygami och isolering. Även om månggifte förbjöds i lagen redan tidigare, började man upphöra med praktiken bara några år innan Grey skrev sin roman. Han framställde mormoner som systematiska kvinnoförtryckare och hycklare, men i senare böcker beskrev han dem i mer neutrala termer.
amerikansk natur
I Purpurviddernas ryttare möter vi också en annan av Greys kändaste gestalter – den amerikanska naturen, som genom hans penna har fått många av sina mest läsvärda beskrivningar. Det var just i dessa bilder av det storslagna landskapet som min fascination för det stora landet fick sin näring. Oavsett vilka åsikter och uppfattningar som jag senare utvecklade om USAs olika förehavanden, kunde ingenting urvattna min förmåga att fantisera mig bort till Greys Amerika. Detta öppna mentala landskap behöver jag fortfarande, kanske ännu mer än förr, och till min stora glädje hittade jag det i romanen igen, intakt och gripande. Dialogen, insåg jag, var inte lika övertygande för en 29-åring som för en tioåring. Greys största styrka var varken dialog eller klichéfria karaktärer (egentligen skapade han det som senare blev klichéer i genren). Däremot hade han en djup förståelse för förhållandet mellan människa och natur samt en förmåga att skapa bilder som skulle stanna kvar hos läsaren efter att allt annat hade bleknat ur minnet.
När jag nyligen firade min födelsedag med mina vänner i Belgrad nämnde jag Grey. Inte en enda likgiltig reaktion fick jag. Vissa av oss började läsa honom i Bosnien, andra i Serbien, men vi alla hade klara minnen av målmedvetna biblioteksbesök orsakade av ett sug efter ännu en av hans romaner. Samt att vi alla trodde att han var en kvinna. De stundvis melodramatiska inslagen var anledningen till detta. Grey var dock en briljant berättare som fängslade och inspirerade min fantasi såsom få andra författare gjorde. Jag låg vaken om natten, identifierade mig med den ena hjälten efter den andra och hittade på egna historier för dem att fortsätta leva i. Purpurviddernas ryttare påminner mig träffsäkert om varför jag en gång valde att studera just litteratur, varför jag älskar berättelser och varför det är meningsfullt att skriva egna.