Efter nästan fyra år i landet lämnar jag Etiopien för ett annat jobb med samma organisation. Det är med hjälparbetare som med diplomater – de flesta har kontrakt som tvingar oss att flytta på oss, bland annat för att vi inte ska bli för ”bekväma” i landet där vi jobbar.
Fyra år är ingen lång tid, men mycket har hänt, och världen har förblivit densamma. När jag flyttade hit år 2006 fanns det officiellt 70 000 flyktingar från Sudan och 15 000 från Somalien, nu är siffrorna de omvända. Sudaneserna flyttade hem, somalierna strömmade in. Vi tömde de sudanesiska flyktinglägren i ena ändan av landet, satte barn, föräldrar, och mormor tillsammans med fem madrasser, myggnät och 90 kg vete per familj på bussar och flyg hem. Mänskorna som kommit gående i långa flyktingkaravaner nästan två decennier tidigare återvände. Sudaneser som återvände var bättre klädda, bättre gödda och framförallt bättre utbildade än de landsmän som stannat kvar. Flera blev ministrar, medan andra återtog poster som byaråd och juridiskt sakkunniga, andra fortsatte som lärare – det mest respekterade av alla yrken.
Samtidigt flydde somalierna. Igen. Mina lokala kollegor bekräftade att de på något sätt var i värre skick än förra gången. På 1990 talet fanns det en miljon somaliska flyktingar i Etiopien. Nästan alla återvände hem eller integrerades med den somaliska befolkningen i landet. Också då transporterade min organisation hem dem med bussar. Nu kom de gående över samma gräns. In i det längsta försökte vi övertyga regeringen om att läger var en dålig idé, men det var en kamp vi förlorade. Nya läger upprättades och borgmästarna i flera byar formligen slogs om att erbjuda oss mark. Med flyktingarna kommer hjälporganisationer och med dem kommer pengarna. Inte sällan ansökte halva borgmästarens släkt om flyktingstatus, medan den andra halvan av släkten erbjöd sig att hjälpa oss med ”registreringen av nykomlingarna”. Varje arbetsdag var lika frustrerande som den var givande.
Min organisation och flera andra upprättar skolor och sjukhus, borrar brunnar och lokalbefolkningen, av vilka många aldrig sett en läkare, har fritt tillträde. Visserligen stannar de högutbildade och urbana läkarna sällan längre än sex månader i bushen, men en läkare sex månader om året är bra mycket bättre än ingen alls. Och det enorma vattensystem som byggdes upp under 1990-talets flyktingkris är fortfarnade det mest välfungerande i den delen av landet och sörjer inte bara för flyktingarnas och lokalbefolkningens behov, det vattnet används även för att vattna åkrar och mata djur. En del säljs till turister. Även de borgmästare som inte får in ”de sina” kan sitta tryggt bland guldäggen.
Det skulle vara roligt om det inte var tragiskt. Jag kommer ihåg en dag när vi registrerade fem barn från lokalbefolkningen som flyktingbarn för att vi var allvarligt oroade för att de skulle gå under av hungersnöd om vi inte gjorde det. Ett av dem, en niomånaders baby som vägde mindre än en lap-top, gjorde det i alla fall. De andra klarade sig och kunde slussas ut ur vårt system och in i ett annat en månad senare när mathjälpen till lokalbefolkningen anlände.
Etiopien är värd också för andra flyktingar, för folk från Eritrea, Kenya, Kongo o.s.v. De behandlas inte nödvändigtvis alltid i enligthet med alla mänskorättskonventioner, men till skillnad från praxis i många europeiska länder, släpps de i alla fall in. I generationer. Det betyder också att andra fortsätter att kriga. I generationer och under hungersnöd och torka och politisk osäkerhet. Det är inte klokt. Det är sant att verkligheten i Afrika ibland trotsar alla logikens lagar. Men det uppvägs ofta av att man ännu kan höra hjärtat slå.
