Strejker och arbetsstrider fyller spaltmetrar och tv-rutor och allmänhetens frustration över olägenheterna som kommer på köpet ökar. Men enligt de inblandade är det faktiskt våra grundläggande rättigheter som nu står på spel.
När den här artikeln skrivs är livsmedelsfacket SEL:s strejk i full gång. Förbundet JHL:s chaufförer har utlyst en ny busstrejk och hälsovårdspersonalen inom Tehy har just infört förbud mot övertidsarbete och byten av arbetspass. ”Strejk! Strejk! Strejk! Kan det inte ta slut redan?” ropar Facebook-statusarna. Det känns faktiskt som om den ena strejken knappt hunnit ta slut innan nästa tagit vid under det gångna året. Där den allmänna opinionen tidigare för det mesta var på arbetarnas sida mot ”de giriga arbetsgivarna” känns det nu som om en känsla av frustration och indignation börjar breda ut sig. ”Varför måste de strejka nu igen?” börjar vara en allt vanligare fråga. Så det är kanske på sin plats att repetera. Varför är det egentligen som de strejkar nu igen?
– Strejker är ju bara en form av arbetsstrid, och den utmärker sig genom att arbetstagarna helt håll-er sig borta från arbetsplatsen. Sen finns det andra typer av åtgärder, som till exempel övertidsförbudet som Tehy har infört. Att arbeta övertid är ju naturligtvis något som varje arbetstagare själv kan välja att inte göra, alldeles inom ramen för kollektivavtalet, men då ett förbud utlyses av fackförbundet blir det mycket effektivare.
Det säger Anders von Koskull, som är lektor i privaträtt vid Hanken (se bilden). Han radar upp flera exempel på arbetsstrider, som till exempel bromsning av arbetstakten, bojkotter, korta utmarscher och vägran att utföra vissa arbetsuppgifter.
– Och dessutom kan hot om arbetsstrid ses som en form av arbetsstrid. Det här gäller speciellt branscher eller arbetsplatser där det finns ett i kraft varande kollektivavtal. Då gäller att arbetstagarna ska meddela om eventuella strejker eller andra åtgärder två veckor i förväg.
Arbetsgivarens trumf
Arsenalen av arbetsstridsmetoder är alltså stor och brokig. Varför då dessa evinnerliga strejker?
Veli-Matti Kuntonen, ordförande för livsmedelsarbetarnas förbund SEL, påminner om att en strejk alltid är en sista utväg. Ofta föregås den av långa förhandlingar och ibland andra åtgärder.
– Medierna verkar inte vara så intresserade av att diskutera arbetsmarknadsfrågor om det inte händer något dramatiskt och därför syns inte processerna innan det verkligen blir strejk. Ofta glömmer man också bort att det alltid finns två parter i en konfliktsituation.
Kuntonen säger att orsaken till att man ofta måste ta till storsläggan, strejken, helt enkelt handlar om styrkeförhållanden.
– Arbetsgivarparten har ett naturligt övertag i förhandlingssituationer, och om det inte går att få till stånd ett resultat som är rimligt för arbetstagarna, så måste man ta till strejkkortet för att skapa någon slags balans i styrkeförhållandena.
Också Anders von Koskull efterlyser djupare rapportering av medierna angående arbetsstrider, för att bilden inte ska bli snedvriden. I fråga om till exempel livsmedelsarbetarnas förbunds strejk, har det främst rapporterats om att folk inte får de korvar de vill ha i affären.
– Jag har ju inte forskat i det här, men mitt intryck är att man inte gör speciellt mycket grävande journalistik angående arbetskonflikter och tar reda på kedjeeffekterna. Till exempel lyfte man i debatten om affärernas söndagsöppethållningstider inte fram vilken betydelse mer öppethållning skulle ha för livsmedelsproducenterna.
Kuntonen bekräftar att det är just affärernas nya öppethållningstider som skapar de största problemen.
– Arbetsgivarsidan använder söndagsöppet som ett svepskäl för att pådyvla oss sådana arbetstider som vi helt enkelt inte kan acceptera. De anser att de ska kunna förlänga våra arbetsdagar till tio timmar och våra arbetsveckor till sex dagar. Vi anser att livsmedelsarbetarna ska ha rätt till normala fem dagars arbetsveckor som på alla andra normala arbetsplatser. I själva verket är problemet inte ens att det inte skulle gå att leverera tillräckligt mycket varor till affärerna med normala arbetsveckor, utan arbetsgivaren vill kunna dra in mera pengar på att arbetsveckan förlängs och man kan producera mera med samma arbetskraft.
Kuntonen vill ändå inte ge medierna skulden för att debatten ibland snedvrids.
– I själva verket tycker jag att vi överlag har behandlats rättvist i medierna. Att det har talats om att det skulle bli tomt på affärshyllorna och folk skulle svälta är helt enkelt arbetsgivarnas försök att svartmåla oss och inte kan jag skylla på medierna för att de ibland sväljer propagandan. Sedan är det en annan sak att vi har varit helt orättvist påhoppade av djurvännerna som påstår att det blir trängsel på uppfödningsgårdarna. Det är fullständigt struntprat. Vi arbetar i tätt samarbete med livsmedelssäkerhetsverket Evira, som dessutom har berömt oss för vår samarbetsvilja. Djuren slaktas nog helt som vanligt så det blir ingen trängsel.
Att kunderna är missnöjda med att det blir glest på butikshyllorna förstår Kuntonen mer än väl, men han försäkrar att tillgången till baslivsmedel inte kommer att tryta.
– Och så måste man komma ihåg att alla de mammor och pappor som producerar maten för alla andra mammor och pappor också vill ha skäligt betalt för sitt arbete. Inom livsmedelsbranschen görs fortfarande mycket slitsamt fysiskt arbete i kalla och heta förhållanden, och det måste väl vara meningen att man också inom de här yrkena ska kunna ha sådana arbetstider och -förhållanden att man är frisk då man pensionerar sig.
Fel avtal
På förbundet med det jobbiga namnet Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena – eller JHL – utlyste man den 5 maj en strejk som är tänkt att inledas den 20 maj ifall parterna inte når en överenskommelse om kollektivavtalet. Håkan Ekström som är förhandlare på JHL förklarar vad det är fråga om.
– När Helsingfors stad privatiserade busstrafiken kom JHL och Jyty överens med arbetsgivarparten att fortsätta tillämpa kollektivavtalet för kommunalbranschen. Och vårt gamla kollektivavtal gick ut i slutet av april, vilket var helt i sin ordning. Men problemen började då arbetsgivarparten, två dagar före kollektivavtalet gick ut, helt ensidigt plötsligt meddelade att vi nu ska gå över till den privata sektorns avtal. Och det blev ju förstås ett jävla hallå här i huset och ledde till att arbetarna inledde en spontan strejk samma dag och att vi senare fick strejktillstånd och nu kommer att strejka om vi inte lyckas diskutera fram en lösning.
Problemet med det privata kollektivavtalet är enligt Ekström dels att det är nästan omöjligt för chaufförerna att planera hur man ska kombinera arbete och familjeliv, eftersom tidtabellerna görs upp enbart för två veckor framåt.
– Man har sagt att det privata avtalet är bättre eftersom startlönen för nya chaufförer är högre än i det kommunala avtalet. Och det är den, men då ska vi komma ihåg att en stor del av chaufförernas löner utgörs av arbetstidstillägg och de är betydligt bättre i det kommunala avtalet. Så rent ekonomiskt är det nog svårt att säga vilket som är bättre eller sämre.
Intressant är att ingen av de i skrivande stund pågående stora arbetskonflikterna i första hand handlar om löner. Vårdfacket Tehy kämpar för att få ett eget kollektivavtal (löneförhöjningar fick de ju redan tidigare), SEL slåss för mänskliga arbetstider och JHL för att helt enkelt få arbetsgivaren till förhandlingsbordet, säger Ekström.
– Vårt första krav är det att arbetsgivaren ska sätta sig ner och diskutera avtalet med oss, men det vägrar de att göra. För det andra vill vi att avtalet ska basera sig på de kommunala uppgörelserna. Några detaljkrav har vi inte ännu i det här skedet, det viktigaste just nu är att ens komma igång med förhandlingar.
Inpo fattas
Inget av detta förklarar ändå varför den ena strejken nu verkar ha avlöst den andra, egentligen ända sedan teknikarbetarna gick i strejk i början av förra sommaren. Men von Koskull sitter åtminstone på en förklaring. Den har att göra med en fråga som blev en nästan lika uttjatad långkörare i nyhetsförmedlingen år 2008 som valfinansiering senare blev, nämligen den inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen (mer känd under den finska förkortningen Tupo, på svenska Inpo). I praktiken var det arbetsgivarnas centralförbund Finlands Näringsliv (EK) som torpederade Inpo. Man ansåg att helhetslösningen inte tog i beaktande de olika branschernas egenheter eller den fluktuerande marknadssituationen. Därmed slopades en praxis som varit i kraft sedan 1969, nämligen att de olika organisationerna enades om gemensamma gränser och spelregler för de olika branschernas kollektivavtal.
– Att man nu inom alla branscher gör fristående avtal gör att fackförbunden känner att de har större frihet att påverka sina avtal och utföra arbetsstridsåtgärder. Så på det sättet satte nog EK sig själv lite i påsen.
Också Ekström på JHL ser avsaknaden av Inpo som den stora orsaken till de många strejkerna. Där man tidigare genom, ibland visserligen långa och svåra, förhandlingar kunde nå en lösning på några månader, sprids nu förhandlingarna och stridsåtgärderna ut över hela året. Å andra sidan tror han inte att man nu hux flux kunde återgå till det gamla systemet.
– Problemet är att den inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen var en trepartsuppgörelse där staten hade en stor roll som tredje part. För tillfället har vi en regering som egentligen mest har tagit sig an rollen som åskådare i arbetsmarknadsfrågor. Man anser att man av någon orsak inte har verktyg för att delta i processen. Därför ser jag inte att vi nu kunde återgå till det gamla systemet. Personligen tycker jag att vi nu borde börja göra upp gemensamma lösningar för olika branscher och sedan kunde man kanske steg för steg ta sig närmare något som skulle likna en helhetsuppgörelse.
Det är naturligtvis jobbigt för en enskild konsument att arbetstagarna i olika branscher väljer att göra upp om arbetsvillkoren med åtgärder som sätter stopp på viktiga samhällstjänster. Ena dagen får man inte läkartid, andra dagen sitter varor fast i en container, sedan tar favoritbrödet slut i butiken och dessutom går inte bussarna. Ekström hoppas ändå att man ska kunna se lite längre än de egna olägenheterna.
– Jag hoppas att man kunde se konfliktåtgärderna i ett större sammanhang. Det är ju klart att ingen egentligen vill strejka. Det är dyrt för arbetstagarna, det är dyrt för förbundet och det är i sista hand dyrt för samhället. Men strejkerna är inte heller några isolerade företeelser, utan om en bransch blir fast med dåliga förhållanden så sprids det sedan också till andra. Ta till exempel affärernas öppethållningstider på veckoslut och helger. Det återspeglar sig nu på livsmedelsbranschen, och jag är säker på att det kommer att bli aktuellt också i andra privata branscher. Det i sin tur kommer ju till exempel att påverka dagvårdsverksamheten, eftersom alla som arbetar på veckosluten måste ha någonstans att föra barnen. Och så vidare.
Grundrättigheter
I medierna talas ofta om hur mycket ett visst företag förlorar under en strejk eller hur mycket den kostar samhället. Men det ska inte arbetarna behöva bekymra sig över, menar Veli-Matti Kuntonen på SEL.
– Nej, arbetsgivaren har nog ändå ett sådant övertag i förhandlingssituationen att arbetstagarna ska koncentrera sig på den egna situationen och inte behöva bekymra sig över företagens sits. Vad gäller samhället, så är just strejkåtgärder ibland det enda sättet att säkerställa att vi har ett sådant välfärdssamhälle som vi vill ha. Så då man till exempel talar om att inskränka strejkåtgärderna ska man nog fråga sig åt vilket håll vi vill att Finland ska gå.
Anders von Koskull anser också eventuella inskränkningar av nyckelgruppers strejkrätt skulle vara att välja en farlig väg.
– Strejkrätten hör ju nog till våra grundläggande rättigheter. Och, dessutom hur ska man sen definiera nyckelgrupper? Och vem ska göra det?
När du har det här numret av Ny Tid i handen kan det hända att situationen inte alls är den som beskrivs i början av artikeln. Kanske har alla parter enats och fått nya avtal som alla kan vara nöjda med. Mer troligt är ändå att sega förhandlingar förs och media rapporterar om trafikkaos, långa vårdköer och tunna varusortiment i affärerna. Och det är knappast överraskande om ytterligare fackförbund hotar med strejk eller andra åtgärder. Det är nämligen just nu inte främst fråga om löneförhöjningar, utan om frågor som arbetarrörelsen i tiderna kämpade för att uppnå, som vettiga arbetstider, tydliga och klara kollektivavtal, rättvisa uppsägningsskydd och möjlighet att på ett människovärdigt sätt kombinera fritid och arbetstid.
Avslutningsvis kunde man citera Vänsterungas ordförande Dan Koivulaakso, som på sin blogg skriver ”Senast man strejkade för åtta timmars arbetsdagar, hade sammadrabbningarna under strejken allvarliga följder vintern därpå. Då var året 1917”.
Text & foto Janne Wass
