Antologin Med ålderns rätt tar fasta på väsentligheter, inte bara i åldrandet, utan i livet som helhet, skriver Mary-Ann Bäcksbacka.
Det är sant att det finns fler gamla än unga i dagens Finland. Det är väl därför det lönar sig skriva böcker om hur det är att bli gammal.
Merete Mazzarella har skrivit om konsten att vara pensionär. Nu har vi fått antologin Med ålderns rätt, där tjugoen skribenter berättar om livet efter sextiofem.
Oberoende av ålder blir vi alla hela tiden äldre. För egen del avskyr jag begreppet ”äldre” som beteckning för de människor som är gamla eller åldringar. Omskrivningen visar ett avståndstagande till åldrandet, som om det vore något fult eller skamligt att vara gammal. Visst blir vi som fyllt 65 dagligen påminda om vilket problem vi är och om hur vi tär på välfärdssamhällets sinande resurser.
Att de flesta av oss arbetat hela vårt vuxna liv, tagit hand om våra egna gamla föräldrar och barnbarn för att lappa på de brister vårt samhälle i allt högre grad uppvisar räknas inte.
Med ålderns rätt väcker som synes många tankar. De som berättar gör det, som det verkar, både ärligt och personligt, på olika sätt. Ingens text liknar någon annans. I varenda en finns det något jag kan känna igen mig i och det gäller säkert de flesta läsare, som på något sätt kommit i beröring med gamla människor eller själva är det.
Boken vimlar av visdomsord, av erfarenhet och humor. Det är svårt att framhålla någon särskild. John Vikström, ärkebiskop emeritus, skriver om hur arg han blir när han inte kan ta i som förr. Claes Andersson redogör avslappnat och med distanserad humor i tredje person för en dag i den 72-årige mannens liv, fyllt av krämpor, skrivande, läsning, pianospel och mardrömmar.
Carita Nyström skriver om att leva i alla åldrar samtidigt, Stina Katchadourian om att åldras bifokalt, vilket inte bara handlar om att ideligen glömma glasögonen efter sig, medan Ulf Särs frågar sig om han blivit konservativ.
Märta Tikkanen berättar om sin eviga brist på tid, om hur nödvändiga hennes extrainkomster är för att hennes storfamilj ska fungera och om hur förtvivlat mycket hon vill hinna med innan hon drar sitt sista andetag. De raderna hugger särskilt tag i mig, andra läsare hittar säkert andra drabbande rader.
Med ålderns rätt är en bok som jag helst bara vill citera ur, inte direkt recensera. Den tar fasta på väsentligheter, inte bara i åldrandet, utan i livet som helhet. Redaktörerna Birgitta Boucht och Tomas Mikael Bäck, som också bidrar med egna texter, har valt goda och kloka skribenter.
Därtill har de bett samtliga att svara på frågor om den viktigaste händelsen eller förändringen i deras liv, om vilka fem personer, levande eller döda, de skulle vilja se på middag plus om vad de vill säga till den som är ung i dag. Svaren utgör intressant och roande läsning. Rätt många vill till exempel gärna få Barack Obama som gäst vid matbordet.
Berörande bok
De flesta texterna i boken är berörande, i olika grad, som sig bör. Någon skriver kort, en annan längre. Gösta Ågren bidrar huvudsakligen med några fina dikter på åldrandets tema. Per-Erik Lönnfors berättar under rubriken ”The Long Goodbye – en alldeles vanlig död” om sin hustru Pearls död i cancer och deras sista tid tillsammans. Texten griper, men är inte sentimental.
I Vivi-Ann Rehnströms berättelse om sin gamla far och kampen med den byråkratiska vårdapparatens krångligheter, motsägelser och ofta brist på helhetssyn och ansvar får mig att minnas min egen kamp med en åldrande, paranoid och slutligen helt stum far i vårdsystemets svängar. Jag upprörs igen och konstaterar att ingenting blivit bättre sedan mitten av 1990-talet, tvärtom.
Rehnström är rädd för sin egen ålderdom. Hon har, skriver hon, inga barn som slåss för henne eller tar hand om henne när samhällets omsorg krymper. Jag känner flera på samma sätt ensamma människor som delar hennes rädsla. Till det vill jag säga att det ingalunda är självklart att alla barn bryr sig om eller kan ta hand om sina gamla föräldrar eller har förutsättningar att begripa sig på och slåss mot byråkratiska myndigheter.
Jag skulle kunna citera mycket mera, om kroppsliga och sociala förändringar, om kärringdjävlar, hotbilder och motbilder, om svårigheten att hålla käften, hela dikter och långa stycken, men uppmanar var och en att själv läsa boken som torde kunna intressera de flesta, möjligen tonåringar undantagna. I den åldern har de flesta fullt upp med att lära sig bli vuxna.
När jag lagt den här boken ifrån mig tänker jag att jag gärna skulle läsa om unga människors syn på gamlingar, både barns och ungdomars, i intervjuform och med egna krior på temat. Det kunde bli en både intressant och rolig bok.
Birgitta Boucht & Tomas Mikael Bäck (red.): Med ålderns rätt. Schildts 2010.
Mary-Ann Bäcksbacka
