”Motbjudande med sitt postmodernt postexpressionistiska och postpoppiga grepp.” Ernst Billgrens utställning förargar recensenten.
En utställning på Galerie Anhava, med ett litet bihang på Ateneum, visar resultatet av mångkonstnären Ernst Billgrens ansträngningar med diverse ansiktslyftningar på ett urval av ”finländarnas mest älskade målningar”. En rad favoriter framvaskades genom en besökaromröstning på Ateneum för några år sedan, och ur raden plockades Ferdinand von Wrights Stridande tjädertuppar, Albert Edelfelts Drottning Blanka och I Luxemburgträdgården, Helene Schjerfbecks Konvalescenten, Hugo Simbergs Sårad ängel och Pekka Halonens Vid vaken. Idén är ett uppdrag i den framgångsrika nyillustrationen av Fänriks Ståls sägners kölvatten. Ill-ustrationerna är ganska finurliga och roliga.
Det aktuella projektet, gör mig däremot arg. Rent visuellt är mig arbetena motbjudande med sitt postmodernt postexpressionistiska och postpoppiga grepp, beträffande idéplanet tycks mig tankens flykt här lik ankans. Jag välkomnar uppriktigt parodierande, kritik och ironi o.s.v. när de fungerar. Men Billgren driver inte ens med måleriet eller med oss, det hela känns onödigt – hittar han inte på desto intressantare infallsvinklar? Och det där med svenskt och finskt? Löjligt. Naturligtvis kan man inte räkna med att det som jag inte tycker är kul och intressant inte kunde vara det för någon annan, så den reservationen må beledsaga läsaren.
Billgrens misstag (här refererar jag till hans egna ord om att bara det som sker av misstag är bra – det som blir som man tänkt sig är värdelöst för att det bygger på konventioner och konventioner är skit) har förvisso resulterat också i en del bra saker, och själv har jag gillat det sagoboksillustrationsaktiga, kitschiga och kusliga i hans arbeten befolkade av ondskefulla, ståtligt klädda rävar och andra djur i slottsliknande miljöer. Fragment av denna prakt återfinns i de aktuella målningarna, men mest är det dystert, tråkigt, fult och hafsigt.
Dystert? Är det inte just dysterheten i de finländska favoriterna han förundrar och gör sig lustig över? Där han funderar över vad de underliga finländarna riktigt är för ena som älskar brunmurriga, färglösa målningar – speciellt konfunderad verkar han över att Vid vaken, detta tarvliga motiv, skickades till världsutställningen – svarar han med svartmurriga slafsverk. Om man får tro publiciteten älskar svenskarna sin Billgren, och då borde man ju kanske, analogt, fråga sig vad svenskarna är för ena som älskar sådant svartmurrigt måleri (notera ovan!). Eller är det svartmurriga Billgrens sätt att tillmötesgå finländarna och begåva oss med en modernare version av det brunmurriga?
utställning förargar
En positiv sida ser jag i utställningen: den låter sig inte plöjas igenom i promenadtakt, nej, den kräver att man stannar upp och funderar, åtminstone som recensent och konsthistoriker. Man kan också läsa Billgrens egna kommentarer. Söker någonting som liksom skulle stämma. Relaterar till ursprungsverken och deras tillkomstvillkor och -miljö. Och blir, som sagt, arg. Arg över konstnärens besserwisserattityd, arg över hur utställningen bemötts med i finländsk media: med uppsluppen förtjusning välkomnas Billgren, som med en märklig arrogans ger ett sken av att känna till det finländska – historia, traditioner och outtalade förställningar – och proklamerar att den finländska konsthistorien också är svenskarnas.
Givetvis är vår konsthistoria också svenskarnas om man så vill, vi kan ju också säga att den svenska konsthistorien är vår, fast i den traditionella bemärkelsen hade väl svenskarna inte så stor andel i den finska guldålderns konst, perioden då de flesta favoriterna målades, trots många nära kontakter. Mot bakgrunden av vad jag läst om Billgren – hans svansande i pressen, kungahuset, bland tennisgräddan etc. – tycker jag man kan fråga sig om han är en övervarvande rövslickare som slänger ur sig mediokra målningar och uttalanden och egentligen, som så många andra, bara vill vara kändis. Då jag inte varit med om hans svängande är detta förstås hypotetiskt – jag har faktiskt inte träffat karln och således inte haft chansen att ens ta ställning till hans karisma – något annat som förklarar den påfallande skillnaden mellan det jag upplever på utställningen och det jag läser i pressen kan jag inte komma på.
Skrämmande, egentligen, den uppsluppna förtjusningen. Är vår självkänsla så klen att vi tjuter med ulvarna bara för att de är ulvar. Måste vi skratta med för att inte visa att vi egentligen skäms fast vi ingenting har att skämmas för.
Ernst Billgren: Förbättrad finsk konsthistoria. Galerie Anhava till 15.8.
Bianca Gräsbeck
