På Stadsgårdskajen i Stockholm ligger Dan Wolgers 2,75 meter höga guldögda bronshuvud. Bakom det ligger ett nytt museum för fotokonst i världklass.
Stora Tullhuset, den röda tegelbyggnaden mellan Slussen och Vikingterminalen, är bekant för alla som tagit Sverigebåten (eller Finlandsfärjan) över viken. Det skulle bli Abbamuseum, men för några veckor sedan invigdes i stället ett museum för fotokonst. Det har förekommit viss förundran över den massiva satsningen: lokalerna är stora, med 2 500 kvadratmeter utställningsyta plus konferensrum, restaurang och souvenirshop. Man siktar på att ha tre till fyra utställningar parallellt, alltid med ett världsnamn, och öppet alla dagar från tio på morgonen till nio på kvällen. För att det ska gå runt borde nära en kvarts miljon besökare årligen intressera sig för fotografi. Kommunala Stockholms Hamnar är hyresvärd, men projektet är helt privat: initiativtagare och grundare är bröderna Jan och Per Broman.
Starten är stilig. Annie Leibovitz, född 1949, är tveklöst en av världens främsta porträttfotografer. Sedan 1970-talet har hon skapat högar av ikoniserade kändisbilder (ni vet när ni ser dem) och mer eller mindre kontroversiella omslag och reportage för Life, Vanity Fair och Rolling Stone. Politiker och artister och andra som kan betala köar för att förevigas av henne. En del av porträtten hänger nu på Fotografiska.
Men utställningen Annie Leibovitz: A Photographer´s Life 1990-2005 är mycket mer än glans och glamour – eller snarare mycket annat. Som hon själv har uttryckt det, så lever hon inte två skilda liv där det ena skulle bestå av de kommersiella uppdragen och det andra skulle vara privat. De två dimensionerna är delar i ett och samma liv, fotografen Annie Leibovitz liv.
Om man inte skulle känna till den här tanken kunde den aktuella utställningen vara lätt förbryllande – de stora, minutiöst komponerade och arrangerade, nästan övernaturligt perfekta porträtten varvas med små, ibland suddiga, snapshotaktiga familjefoton. Här och var också en enorm landskapsbild i svart-vitt i stil med Ansel Adams.
Leibovitz sammanställde ursprungligen boken A Photographer’s Life (som sedan också blev turnerande utställning) som ett sorgearbete: hennes partner Susan Sontag dog 2004 och hennes far en kort tid senare. Att det är ett projekt sprunget ur sorg och saknad är tydligt: bilderna på Sontag är många, varma, ofta vemodiga.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den svindelframkallande kontrasten mellan en guldglittrande, sublim Nicole Kidman i strålkastarsken och en cancerdrabbad Susan Sontag på sjukhusbädden. Stundvis känns det bara för grymt. Men samtidigt blir något inom en tillfredställt: man får frossa i framgångsrikedomen som lyser om de vackra och djärva och man får njuta ohejdat av de onekligen mästerliga bilderna. Sedan får man stiga in i den där intima halvmetersradien mellan fotografen och hennes käraste och med henne känna vad som egentligen är viktigt. Effekten ger ett mervärde. De små texterna som hör ihop med en del av bilderna ger ytterligare djup.
Jag bestämmer mig för att jag gillar upplägget. Dissonas är alltid intressant. Leibovitz porträtt är nästan så tröttsamt bra att man kan bli en smula avtrubbad; nu ruskas man däremot om lite mellan varven av de (synbart?) spontana opretentiösa, alldeles vanligt trevliga familjebilderna.
Barnbilder
På entréplan, innan man går upp till Leibovitz, kan man låta sig fascineras ett tag av det mirakel som livet är. Lennart Nilssons bildserie Ett barn blir till är ofattbar. Den är på intet sätt en nyhet – det har gått fyrtiofem år sedan den första gången publicerades i Life – men den är självskrivet evigt aktuell. Nilsson har på något närmast mystiskt sätt (hur det är tekniskt möjligt går utöver min fattningsförmåga) lyckats fotografera det man aldrig kunde tänka sig att man skulle få se: spermierna och äggcellerna, det veckogamla fostret, ansiktet på det ofödda barnet. Fotografiernas fantastiska färger och former framhävs av de svarta väggarna – jag tänker på koraller i mörka vatten.
Det vita och stumma i rummet bredvid känns i jämförelse dött och ointressant. Australiensiska Vee Speers The Birthday Party med porträtt av gravallvarliga barn med diverse attribut (en död kanin, ett maskingevär) ger kalla kårar – och inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Kanske är man bara i fel sinnestämning efter livmodersupplevelsen.
Stockholms nya Fotografiska Museum ger ett trovärdigt första intryck. Det finns potential; det återstår att se om museet blir den ”internationella mötesplats för kunskap och upplevelser kring samtida fotografi” som grundarna visionerat.
Sonja Mäkelä
