”Pappa, du har faktiskt svikit allt som du har satsat på!” avfyrade sonen Alexander på Clarence Crafoords sextioårskalas. Orden tvingade Crafoord, en av Sveriges mest kända psykiatrer, till självrannsakan och bidrog till boken Kärleksförsök och svek – En själsläkares berättelser fjorton år senare.
Det är en förbryllande bok. Den börjar som en uppväxthistoria med allt vad det innebär av blekrosa nostalgi i betraktandet av barndomen och bitterljuv ihågkomst av vänner och trevande första förälskelser. Samtidigt blir det klart från sida ett att Crafoord inte i övrigt ämnar försköna: skrivandet blir stundvis en brutalt ärlig självrannsakan, en reflektion över dryga sju decenniers val och felsteg. Halvvägs igenom boken övergår Crafoord från det personliga till att redogöra dels för sin egen karriär som läkare och senare psykoanalytiker, dels för hur psykiatrin i Sverige från och med 1960-talet började omformas och utvecklas och ”öppnas upp mot samhället”. Någonstans mellan det absurda, poetiska kapitlet om vad Crafoord tänkte i sin mammas mage och hur det var att födas, och all namedropping i redogörelsen för hans karriär, blir läsaren ohjälpligt förvirrad. Men också intresserad.
Crafoord, född 1936, var en central gestalt i skapandet av den ”nya psykiatrin”: den som innebar en minskning av tvång och medicinering till förmån för mera dialog och ett förhållningssätt där individens unika situation är i fokus. Under den här tiden blev hospitalisering en svordom. Som chefsläkare för psykiatrin i Blekinge i början av 1980-talet tillämpade Crafoord den ”nya sektoriserade psykiatriska modellen som innebär omdaning av ett mentalsjukhus till en modern organisation med småskalighet, tillgänglighet och psykoterapeutisk kompetens i teamsamarbete”.
I ljuset av Crafoords karriär och hans överväldigande betydelse för oräkneliga patienter, är läsningen av alla ytterst personliga och t.o.m. intima avslöjanden som sagt en förbryllande upplevelse. Man kan inte undgå att stundvis generas å hans vägnar, eller låta blir att tänka på alla dem som legat på hans freudianska soffa fyra gånger om veckan i åratal. Vanligen är ju förhållandet terapeut-patient synnerligen ensidigt: den ene blottar sitt innersta, den andre delger sällan ens triviala privata detaljer. Man bara måste undra hur det är att läsa om sin anförtrodda själsläkares sexuella uppvaknande, om hur han övergivit sina barn och haft fyra hustrur och en stor del av sitt liv levat utan att reflektera över vad han egentligen gör.
Men det är just det här som är det mest intressanta. Det är en klyscha att psykiatrer själva ofta har mer problem än sina patienter, men Crafoords berättelse ger de facto i viss mån fog för påståendet. Han har levat i självbedrägeri och alienation och rusat igenom livet – karriären, äktenskapen, framgångarna – utan att vara riktigt närvarande. Han har ägnat livet åt att analysera människans psyke, men glömt bort att analysera sitt eget. Fram till sextioårsfesten och ”Du har svikit allt du satsat på”.
Det finns en hel del som man (utan ironi) kunde kalla livsvisdomar i Kärleksförsök och svek. Stundvis blir det smak av efterklokhet och påklistrad självdiagnostik, men mestadels är det fascinerade att ta del av vad Crafoord själv kallar ”ett vanligt men ganska krokigt liv”. På något vis är det trösterikt att se att även han, den banbrytande psykiatern, är som vilken som helst stundvis borttappad och ångestfylld liten människa.
Så går Tiden
Crafoord föddes in i överklassen, men det sarkastiska tonfall med vilket han berättar om släktens förehavanden markerar en tydlig och oundviklig avståndstagning. Självironin finns också med: Hur skenheligt var det inte att arrangera en pompös födelsedagsfest i Riddarhuset efter att i trettio år ha vägrat att betala de s.k. kapitationsavgifterna? Den middagen, under vilken den vuxne sonen alltså utförde sitt fadersmord och slängde ur sig trettio år av agg, skulle kunna vara tagen ur en Bergman-film: där uppfördes ” den charad som har kallats för borgarklassens diskreta charm”, och där blev klyftan tydlig mellan sopa-under-mattan-generationen och den uppväxande generationens behov av ärlighet och rättvisa. Den middagens regi var i alla fall Bergman inte ansvarig för; sin och Clarence Crafoords vänskap styrde han däremot enligt tycke och smak.
Crafoords språk är omväxlande fackbokssakligt torrt och skönlitterärt njutbart. Det var hans litterära intresse som öppnade hans ögon för psykologins och personlighetsutvecklingens mysterier, berättar han, och han närde redan tidigt författardrömmar. Crafoord har sedan 1980-talet gett ut dryga dussinet böcker: de flesta fackböcker men inte utan litterära kvaliteter. Hans bok om minnet, Barndomens återkomst, blev nominerad till Augustpriset år 1993.
Crafoord är en utpräglad psykoanalytiker. Han har inte övergivit Freud, vars teorier i samhället i övrigt kommit att bli allt mer ifrågasatta. Han tror på behovet av att ha någon som lyssnar: ”Det lyssnande som omfattar mer än de ytliga skeendenas förlopp behövs i vår tid av oväsen; de tysta rummens viskningar bakom händelsernas överväldigande buller behöver urskiljas.” Man kan väl inte annat än instämma.
Inte utan bitterhet berättar Crafoord att hans forna arbetsplats Psykoterapiinstitutet (som utbildade analytiker och forskade i psykodynamisk terapi) fick sin examensrätt indragen och lades ner 2009. Han lägger skulden på den nya tidens evidenskrav och naturvetenskapliga forskningsideal som han menar visar sig som ren maktutövning: ”De totalitära dragen i vårt alltmer blankpolerade kontrollsamhälle visade sig i all sin nakna intolerans.” Är detta en gammal mans allt-var-bättre-förr? Tveksamt.
Sammanfattningsvis: Kärleksförsök och svek är en inte alls oäven samling tankar om viktiga saker.
Clarence Crafoord: Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser. Natur & Kultur 2010.
Sonja Mäkelä
