På släktfesten frågar alla glada släktingar om sommarplaner och examina. Kusinen som skrivit studenten i vår verkar ungefär lika angstig som jag. Jag konstaterar purket att sommarplanerna sket sig – och med dem studieplanen. Hon mumlar obekvämt att hon inte riktigt vet vad hon vill.

Erkännas skall att jag inte ens sökte något sommarjobb. Det handlade delvis om att det på något plan kändes onödigt att försöka hitta ett jobb i detta ungdomsarbetslöshetens tidevarv, men allra mest om att jag ville studera i sommar. Mina studier har stundvis varit ganska sporadiska – jag har ännu aldrig varit heltidsstuderande – och graduhelvetet tynger mitt hjärta, eller kanske bara mitt samvete och den inneboende duktigheten. Tanken var alltså att det skulle läsas och tentas i sommar – ända tills universitetet kungör att man, om man studerar sociologi, endast kan tenta den 17 augusti. Tenttillfället i juni är för diverse icke-sociologiska kreti och pleti, alltså finns det ett endaste ett tillfälle under sammanlagt nästan fyra månader. Detta samtidigt som Vanhanen och andra uffiga gubbar försöker få oss att studera i turbotakt och ungdomsarbetslösheten är högre än på länge.

När Yliopistolehti i höstas gav föreläsarna och professorerna muntur målades inte någon munter bild upp av dagens studerande. De kallade oss för jag-allt-nu-genast-generationen och menade att vi inte drar oss för att kräva specialbehandling dygnet runt. Jag tänker på detta då jag sitter och komponerar det ena e-postmeddelandet efter det andra om möjliga undantagstillstånd och specialarrangemang. Och jag tänker – inte bara för att försvara mig själv (eller en hel generation) – att det finns en annan sida av det hela. Specialarrangemangen handlar oftast om att tempot är högt och tiden knapp, kraven höga och måste-görorna alltför många. Springandet mellan föreläsningar, förtroendeuppdrag och ströjobb handlar inte om att vi tycker att det är så jättekiva, utan om att det är en generation som är plågsamt medveten om hur höga ungdomsarbetslöshetssiffrorna är och är cynisk, krass och desillusionerad i förhållande till sin framtid.

Bristen på framtidstro är en central del av diskussionen om ungdomars illamående och bristande rättigheter; det finns en oroväckande stor grupp ungdomar som har noll tillit till sin egen förmåga att skapa sig det liv de drömmer om och som är övertygade om att de inte kommer att kunna göra de val de skulle vilja göra. Enligt en ny europeisk undersökning har de finländska ungdomarna minst förtroende för de egna möjligheterna att få ett jobb. Tyvärr handlar det nog om mycket mer än de skyhöga arbetslöshetsprocenterna. Det handlar om vetskapen om att samhället inte är att lita på; om att praktikantlöner gör det svårt att betala tillbaka studielån, om att tandvården är dyr och att ingen CV i världen verkar vara bra nog. Det handlar om generation men det handlar också om klass och här blir ett plus ett inget bra alls. Det räcker inte med Sanssi-kort och kivoga praktikplatser; åtgärderna måste vara flera och mer mångfacetterade – fast jag just nu uppgivet och egoistiskt tänker att allt nog hade varit lite bättre om uni i alla fall hade haft ett par sommartenter.