Arvi Särkelä
Under de senaste tjugo åren har en för nordiska socialister minst sagt osannolik vänsterrörelse vuxit fram i Tyskland.
Den är organiserad främst kring tidskrifter som Konkret, Bahamas och Phase 2 och har lyckats skapa sig ett stort inflytande inom vänsterscenen, framför allt i Hamburg och Frankfurt, två av Tysklands traditionellt starkaste radikalvänstersäten. Rörelsen övervakas av den tyska underrättelsetjänsten Verfassungsschutz såväl på delstats- som på federalnivå och klassas som en våldsam, författningsvidrig rörelse. I byggnaden AfE-Turm som inhyser den samhällsvetenskapliga fakulteten i Frankfurt är väggarna täckta av graffiti som återger ”antityskarnas” sloganer: ”Keine Versöhnung mit Deutschland!” ”Deutschland muss sterben!” ”Waffen für Israel!” På toaletterna är väggarna prydda med uppmaningar som ”Wider die deutsche Täter-Rasse!” (Mot den tyska förbrytarrasen!)
Ett av kärnbudskapen som skiljer Antideutsche från övrig vänster är deras maxim om ”bedingungslose Solidarität mit Israel”, alltså förutsättningslös solidaritet med Israel. Det gäller inte bara att försvara staten Israels ”existensrätt”, antityskarnas ståndpunkt är betydligt radikalare än så: det gäller att försvara den judiska statens handlande förutsättningslöst. I och med att USA utgör Israels enda sanna bundsförvant, förespråkar antityskarna aggressiv amerikansk utrikespolitik. Världspolitiska konflikter reduceras i dag till kampen mellan upplyst västlig demokrati och islamsk barbari, även av antityskarna. Genom att tillspetsa västlig kapitalism kommer, det är Antideutsche övertygade om, kommunism att uppnås. Och jo, de menar det på allvar.
Antideutsche-rörelsen uppstod i tiderna kring Tysklands återförenande. Dess bakgrund ligger i en fruktan för ny tysk nationalism, som fram till dess varit omöjlig i och med nationens uppdelning i DDR och BRD. Den första splittringen mellan antityskarna och den antiimperialistiska vänstern i landet skedde nästan omedelbart: Under Kuwaitkriget förespråkade Antideutsche ett tyskt deltagande och ett av rörelsens dåtida språkrör, Wolfgang Pohrt, gick så långt som att rekommendera Israel att använda atomvapen mot Bagdad. Under krigen i före detta Jugoslavien utlyste antityskarna åter ”förutsättningslös solidaritet” med Slobodan Miloševic´s regim. Den elfte semptember 2001 tolkar Antideutsche som uttryck för en allt starkare global antisemitism. Därav rörelsens sympati och vilda stöd för krigen i Afghanistan och Irak. Rörelsens tidskrift Bahamas utnämnde George W. Bush till ”the man of peace”. Israels krig i Libanon och Gaza var självfallet fullständigt legitima i antityskarnas lilla bok, men det som chockerade mig var att många av dem här i Frankfurt öppet menade att Gaza borde ”jämnas med marken”.
Antityskarna har en historia av aggressiv inställning till andra vänsterrörelser. Till exempel är Attac ”strukturellt antisemitiskt”, vilket ska ligga i att dess doktrin implicerar åtskillnaden mellan ”närande” och ”tärande” kapital, och denna distinktion, så låter nästa steg i härledningen, bygger på stereotypin om ”penningjuden”.
Till antityskarnas aggressiva inställning till andra vänstergrupper hör också deras vägran att diskutera. För andra vänstersinnade tyskar är det omöjligt att träda i dialog med rörelsen. Alla invändningar skjuts ned som antisemitiska. Intressant är att mig kan de inte helt enkelt stämpla som antisemit – jag kommer nämligen från Finland, ett av de nordiska socialdemokratiska paradis som längre än andra förverkligat västlig demokrati. Intressant är också att i varje diskussion med dem, och det är inte svårt att punktera deras argumentation, består det sista argumentet i ett ”du musst das aber aus deutscher Sicht sehen!” Det gäller att se det hela från tyskt perspektiv. Till och med i sin sista begrundelse följer rörelsen den tyska absolutismens och totalitarismens arv. Återigen är det tysken som har nyckeln till sanningen.
Arvi-Antti Särkelä
