Devil in a blue dress erbjuder en cinematografisk öppning till 1940-talets deckarvärld. En pastisch i film noir-genren, och exceptionell för att den använder färger- skalan går från beige-brun till orange-gul, och orsaken är enkel, på det sätter kommer filmens femme fatale i sin blå dräkt att skina som en ädelsten.

Denzel Washington spelar en vanlig man som får sparken och blir olycklig för att han som bostadsägare inte längre kan amortera sitt lån i tid åt banken. I desperationen tar han emot ett uppdrag som växer till filmens clou- att spåra upp en mystisk, försvunnen kvinna. Under filmens gång blir ”Easy Rawlins” en deckarfigur man annars känner igen från genren, med det undantaget att han är svart i en vit värld. Allt är på sin plats filmen, voice-over-berättandet, typerna, miljön, stimmiga jazzbarer, bilarna, brudarna, och dramaturgin har ett bra tempo, som rycker med sig tittaren snart efter preludierna.

Easy Rawlins möter allt det, som skulle ha funnits mer markant hos en Chandler eller Hammett, om dom och Hollywood inte hade varit bundna till sin tid – sex, rasism och grafisk polisbrutalitet. Han möter den typiskt korrupta och småperversa eliten i änglarnas stad, och klarar sig väl efter utfört arbete. Vi känner igen allt, och nickar instämmande. Men samtidigt kan jag inte undgå en liten gäspning – varför allt detta besvär för en etyd, ävenom den är välspelad? Jo, film är exploativ underhållning, en industri, och Hollywood en drömfabrik där man dekanterar gammalt ädelt vin på ny flaska. Prisvärt för 40 mark? Jo minsann.

Devil in a Blue Dress (1995) regi: Carl Franklin, fotograf: Tak Fujimoto, manus: Walter Mosley (roman) rollerna: Detizel Washington, Jennifer Beals, Tom Sizemore, Don Cheadle, m.fl. Premiär 28.6.

Distribution: Finnkino

Okänd skribent

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.