”Jag försöker att bli en teori” skriver norska Kristin Berget några få sidor in i sin andra diktsamling Der ganze Weg – nyligen översatt till svenska av Ida Linde.
Och lyckas ganska bra. Genom sina försök att montera ner och dekonstruera traditionella identitetsmarkörer som kön, genus och sexualitet ansluter Bergets dikt i hög grad till Judith Butlers queerteorier. Liksom Butler betonar hur kroppen inte är ren yta utan bestäms av en uppsättning gränser som i sin tur bestäms av den omgivande diskursen, det vill säga språket, betonar även Berget hur världen, kroppen, könet och den sexuella identiteten läses från vänster till höger.
Dikten läser på läpparna men vill samtidigt underkänna språkets missledande, performativa verksamhet – språket som inte har någon annan ontologisk status än de akter som bildar dess realitet. Stundvis bidrar meningar som ”könet bestämmer kroppen / graden av våld” och ”Det du ser är inte det du ser / Du måste lära dig det” till en viss konstruktivistisk övertydlighet – men sammantaget är Bergets teoretiska dikt långt ifrån torrt teoretisk.
Diktjaget vandrar ut ur sitt kön och rör sig lika sömngångaraktigt som rastlöst genom texten; hastighet och rörlighet blir centrala element, samtidigt fritt spelande, det handlar om att öppna ett maximalt antal passager och dörrar. Stillheten är forcerande som en långsam flod. Der ganze Weg tar oss till europeiska storstäder såväl som till rovdjursfyllda skogar – men främst utspelas dikten i den flerkönade, öppnade, kroppen. När gränserna inte bevakas flyter världen ihop, svämmas över – bildar en form som svårligen kategoriseras efter normativa mallar. Subjekt och objekt blir tautologier, liksom han och hon. Med sin dikt betonar Berget återigen liksom Butler hur det verkliga är föränderligt, ett resultat av upprepade handlingar, en effekt snarare än orsak – och som därför är möjligt att revidera. Diktjagets identitetsupplösning blir på samma gång en våldsam realisering av omgivningen som en manifestering av språkets/världens godtyckliga konstruktioner och verkningar.
Så långt följer Berget sina teorier – drömmen blir välartikulerad verklighet – men när det står klart att världen saknar ursprung börjar dikten avsöndra en smärta, en sorg. Eftersom tillvaron endast rymmer stelnande kopior och fattas original kan diktjaget inte återställa någon ursprungsform. Teorin drabbas av sin egen tomhet.
Mot denna bakgrund lyckas diktjaget inte fullt ut tala genom kroppen – trots språklig nedmontering läses omgivningen med samma gamla alfabet och orden störtar metafysiskt in i köttet; kroppen motsätter sig sin slutgiltiga förklaring, behåller sitt mörker, sin gåta. Ändå blir poesin för Berget det utrymme som får lagra språkets skuld, skam och lidande – och som därför, snarare än utgör ett friställt gränssnitt, sammanfogar verklighet med språkets fiktion. Utförandet är liksom resultatet sympatiskt smärtsamt.
Kristin Berget: Der ganze Weg. Översättning: Ida Linde.
Rámus 2010.
Andreas Andersson
