Kan förväntningarna på den svenska utgåvan av Nam Les Båten vara annat än höga? På skyddsomslaget till novellsamlingen återges den ena hyllningen efter den andra, citat från recensioner i New York Times, The Washington Post o.s.v. Omslagsb ilden är elegant; den korta titeln står i vitt mot en kolsvart bakgrund, som en svart himmel under vilken vita skummande vågor höjer sig. Kontrasterna är skarpa.
Det verkar hotfullt, men också stiligt och rent, och kanske symboliserar det bokens innehåll.
Här gör sig döden ofta påmind, som en livshotande sjukdom, som hot om våld eller som törst och svält på ett sjunkfärdigt fartyg fyllt med flyktingar långt ute på öppet hav. Det stiliga och rena får stå för Nam Les konst. Han skriver säkert.
Jag är alltid åtminstone en aning reserverad inför novellsamlingar. Jag tycker att de ofta är antingen för spretiga, att författaren försökt får rum med för mycket disparat material inom ett och samma par pärmar, eller att samlingarna är för tunna för att författaren vänder och vrider på ett material utan att lyckas fylla det med innehåll nog.
Nam Le har höga ambitioner. Båten rymmer minst lika många perspektiv som noveller, d.v.s. sju, fast förankrade i olika rum med sina egna tider. Han använder sig gärna av jagberättare. En av dem är tonårskillen i slummen i Cartagena, för vilken ”att arbeta på kontor” är en eufemism för att vara yrkesmördare. En annan är konstnären i New York, en man på tröskeln mellan den övre medelåldern och ålderdomen, sjuk och förtvivlad över den så gott som obefintliga relationen till den vuxna dottern, som han lät honom gå ur händerna när hon var ett spädbarn. I tre av novellerna är det istället en berättare som talar, alltid övertygande, trovärdig, och med stark inlevelse i en viss karaktärs särskilda situation.
Den första novellen misstänkte jag till en början för att vara fånigt pretentiös. En ung man med författarambitioner dricker whisky för att komma över sin skrivkramp och skriver sedan nätterna igenom – på skrivmaskin, inte dator. När hans far kommer på besök rafsar han ihop cigarettpaket, sömntabletter och rökelsebrännare och gömmer dem högt uppe på hyllan, bakom Kafkas samlade verk. Men novellen utvecklas till att på ett intressant sätt gestalta en far–son-relation, och den unga mannens beslut att skriva visar sig vara livsavgörande. Novellen handlar om ”[k]ärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja”, som också är dess titel (och ett citat av Faulkner). ”Och” mellan varje substantiv får mig här att verkligen uppmärksamma dem.
En novell som mina tankar särskilt dröjer kvar vid är ”Teheran har ordet”. I den har amerikanskan Sarah nyss anlänt till Iran för att hälsa på sin vän Parvin – eller kanske snarare för att fly ifrån en misslyckad kärleksrelation med Paul. Här får begrepp som utanförskap, ensamhet och utsatthet – som är beskrivande också för flera andra noveller med besläktad flyktingtematik – ytterligare innebörd. Sarah är en typisk ”mycket duktig flicka” men märkligt främmande inför sina egna känslor, och inför Parvin som ska vara hennes bästa vän från den gemensamma studietiden i USA.
Jag är imponerad av den kunskap som Nam Le måste ha för att kunna skriva så här, av hans historiska och geografiska kunskaper – och av hans analytiska förmåga, som han lyckas förmedla utan att förklarande skriva läsaren på näsan. Mest imponerad är jag av hans förmåga att känna och tänka med sina karaktärer och av att han kan ge den vidare till läsaren.
Jag vill ännu nämna att de många perspektiven avspeglas i de olika berättarnas olika röster. Ett jag med en alldeles egen röst är t.ex. den lilla flickan Mayako i ”Hiroshima”. Hon berättar i en strid ström om sin krigsvardag och sina tankar, utan att som en vuxen försöka sortera dem, och återger också vad hon blivit lärd: ”Alla vet att de fega amerikanerna bara släpper sina bomber när de har hundratals plan som flyger som gäss, när himlen mullrar som ett åskväder. När det bara är ett plan säger Storasyster att de antingen fotograferar eller släpper ner flygblad.”
”Båten”, titelnovellen, är en mästerlig avrundning på en engagerande novellsamling. Återkommande teman som döden, föräldrar–barn och flykt håller samman mångfalden perspektiv och karaktärer. Båten, titeln på hela samlingen får mig efter avslutad läsning att tänka på uttrycket ”att sitta i samma båt”, och att vi alla, som människor, ytterst lever på samma villkor. Det kan låta banalt, men Nam Le ger det nötta uttrycket en tankvärd innebörd.
Nam Le, Båten.
Natur & Kultur 2010
Översättning av Ylva Mörk.
Ulrika Gustafsson
