Medan Ryssland denna sommar svettats under den värsta värmeböljan som drabbat landet i modern tid har Pakistan dränkts av våldsamma skyfall. För några veckor sedan omkom mer än ett tusen kineser i jordskred som vållats av ymniga regn. Flera länder i Afrika söder om Sahara lider av torka medan delar av Centraleuropa utsatts för häftiga översvämningar. USA:s östkust har haft betydligt varmare väder än vanligt.
Man ska dock vara försiktig med att koppla samman sommarens extremväder med den globala uppvärmningen. Världsmeteorologiska organisationen WMO påpekar visserligen i ett pressmeddelande att värmen i Ryssland och de häftiga monsunregnen i Pakistan stämmer överens med flera av de scenarier FN:s klimatpanel målar upp i sin fjärde klimatrapport, och den amerikanska rymdstyrelsen NASA:s forskare har satt den illvarslande rubriken ”What global warming looks like” på sin analys av julitemperaturen (http:// data.giss.nasa.gov/gistemp/2010july/). Men både WMO och NASA är noga med att understryka att inga statistiskt säkra slutsatser kan dras utgående från sommarens extrema väderfenomen på olika håll i världen.
Väder är en sak och klimatet en annan.
Säkert är dock att den globala medeltemperaturen under de första sex månaderna av 2010 är den högsta som uppmätts sedan 1880. Innevarande år kan mycket väl bli det varmaste globalt sett sedan mätningarna började – detta trots att bland annat södra Sydamerika för närvarande upplever en ovanligt kall vinter.
Uppvärmningen har inte naturliga orsaker utan är en följd av människans utsläpp av växthusgaser, framför allt koldioxid. Om det råder vetenskaplig enighet. Den som vill bilda sig en egen uppfattning om vad klimatforskningen har att säga i ärendet kan till exempel gå till Skeptical Science (http://www.skepticalscience.com/), där vetenskapen bakom den antropogena globala uppvärmningen förklaras på ett översiktligt och för lekmannen begripligt vis. En rapport om hur människan påverkar klimatet hittar man på NOAA:s – National Oceanic and Atmospheric Administration – hemsida, webbaddressen är http://www.noaanews.noaa.gov/stories2010/20100728_stateoftheclimate.html.
Medan de vetenskapliga bevisen för klimatförändringen hopar sig har debatten mer eller mindre tystnat efter det misslyckade klimattoppmötet i Köpenhamn i fjol. Klimatfrågan är frånvarande i exempelvis den svenska valrörelsen, som nu dragit igång på allvar, bara miljöpartiet (vem annars?) ger den globala uppvärmningen en framskjuten plats i sitt valmanifest. Förmodligen lär inte heller kampen mot den globala uppvärmningen bli ett framträdande tema i det finländska riksdagsvalet om ett drygt halvår. Trots att vi alla vet – eller borde veta – att det är bråttom att minska utsläppen är det business as usual som gäller, i politiken liksom i vårt vardagsliv.
Den australiensiske författaren Clive Hamilton – tidigare chef för en progressiv tankesmedja och numera professor i etik – ägnar sin nya bok Requiem for a Species (”Sorgesång för en art”) åt den kollektiva förnekelse vi för närvarande befinner oss i. Hamilton är i grunden pessimistisk, han menar att vi alltför länge ignorerat klimatforskarnas varningar och nu är det i stort sett för sent att hejda klimatförändringen. Även om utsläppen av växthusgaser genast skulle minska eller rent av helt stoppas i den industriella världen, kommer ökningen av jordens medeltemperatur inte att kunna hållas under två grader Celsius – FN:s officiella mål för den uppvärmning som kan tillåtas. Det beror på att uppvärmningen inte sker längs en jämnt och lagom långsamt stigande kurva (som många tyvärr fortfarande inbillar sig) utan passerar ett antal kritiska punkter eller skred, som snabbar på förändringarna och förvärrar konsekvenserna ytterligare. Ett bra exempel är upptiningen av den arktiska tundran till följd av stingande temperatur. När permafrosten smälter frigörs stora mängder metan som lagrats i den djupfrysta torven; metanet bidrar i sin tur till att temperaturen ökar, med accelererande avsmältning som följd. Det är en självgenererande process som varken går att hejda eller nämnvärt påverka när den väl kommit igång.
Konsekvenserna av en höjd medeltemperatur på jorden har beskrivits bland annat av den brittiska miljöjournalisten Mark Lynas i boken Sex grader (2007). I boken visar han vad forskarna tror att händer om medeltemperaturen tillåts öka mellan en och sex grader – minimi- och maximigränsen i IPCC:s prognos för den globala uppvärmningen. Redan en måttlig uppvärmning på två grader kommer att få omfattande konsekvenser, om man ska tro Lynas.
Clive Hamilton söker i Requiem for a Species rötterna till den kollektiva förnekelse av klimatförändringarna som vi enligt hans mening alla delar. För att göra ett långt resonemang mycket kort bottnar denna förnekelse i en separation från naturen och i en fixering vid ekonomisk tillväxt som överordnad princip för samhällets utveckling. Vi som lever i den industriella världen är totalt fokuserade på fortsatt tillväxt, trots att vi innerst inne vet att ännu fler mobiltelefoner och plasma-TV-apparater och resor till södern inte gör oss lyckligare – faktum är att vi idag överlag mår psykiskt sämre än vår föräldrageneration gjorde på 1950-talet.
Men det tycks vara omöjligt för oss att frigöra oss från tillväxtevangeliet. Ekonomerna är vår tids prästerskap, som fortsätter att predika tron på tillväxt som den enda möjliga vägen – även om jorden går under på kuppen.
Att minska utsläppen av växthusgaser för att klara klimatmålen vid mitten av detta sekel, samtidigt som de fattiga länderna ges utrymme att bygga upp sina ekonomier, kräver förvisso uppoffringar av oss i den rika delen av världen. Närmare bestämt skulle vi behöva avstå från lite drygt en procent av vår förväntade BNP-tillväxt till år 2050, om vi börjar vidta radikala åtgärder nu. De flesta av oss skulle knappast märka just något alls av den ”förlorade” tillväxten. Men trots att det i King-rapporten står svart på vitt vad vi kan göra och vad det skulle kosta – och vad det skulle kosta om vi inte gör någonting – har världens politiska ledare inte lyckats ena sig om de nödvändiga politiska åtgärderna. Fiaskot i Köpenhamn var katastrofalt – nu har vi inte lång tid på oss att reparera följderna.
Du och jag kan göra en hel del för att minska storleken på våra egna ekologiska fotavtryck genom att konsumera mindre och försöka leva mera klimatsmart. Men att komma tillrätta med klimatförändringarna är sist och slutligen en politisk fråga. Vi har inte mycket tid på oss – det är redan för sent att undvika en höjning av jordens medeltemperatur med två grader, nu diskuterar vi i praktiken om temperaturökningen ska stanna vid tre eller fyra grader eller ännu mer i slutet av detta sekel. Vi borde för länge sedan ha gjort upp med tillväxtfixeringen som präglar vårt samhälle.
Men jag tvivlar på att vi nästa år får se någon finländsk riksdagskandidat som går till val på minskad tillväxt. Tyvärr.
Lars Sund
