Tanken är god, om inte förträfflig. Låtom oss bejaka vardagens tristess och vara lyckliga! Tänk så befriande det vore om tråkigt blev det nya roliga, i sann down shifting-anda! En bok om tråkiga saker – i bemärkelsen trista, inte ledsamma – är ett lämpligt inslag i anti-stresstrenden som gör livet lite mjukare i kanterna. I princip.

I förordet till Tråkboken ställer redaktörerna Tiia Strandén och Susanna Sucksdorff några relevanta frågor: Är man en misslyckad människa om man har tråkigt och ligger det något skamligt i att medge att man har tråkigt? De medverkande skribenterna visar upp sin tråkighet, stoltserar med den, skriver om och runt den, och bevisar på så sätt motsatsen. Men slutresultatet blir, trots goda intentioner, som man kunde vänta sig: tråkigt.
Antologier som denna är förbryllande: här finns essäer, dikter, transkriberade telefonsamtal, brev och en Facebook-konversation (sic!). Listan på författare är imponerande, men innebär samtidigt en ojämn kvalitet. Av tjugotvå texter hittar jag tre, fyra stycken att tycka om, medan de övriga är antingen bara tråkiga, eller också både tråkiga och meningslösa. Jag överväger möjligheten att detta är ett medvetet val: att skribenterna konkret vill visa vad tråkighet är, i stället för att beskriva den. Om så är fallet, är valet högst diskutabelt.
Texterna av Lars Sund, Merete Mazzarella och Kaj Korkea-Aho tillsammans med Ted Forsström är de som stannar kvar i tankarna efter läsningen. Sunds studie i söndagsmelankoli och människans fruktlösa jakt på livets Mening har hög igenkänningsfaktor, precis som Mazzarellas kamp med oforcerbara förpackningar. Korkea-Aho och Forsström är förbitterligt uttråkade på tåget mellan Åbo och Österbotten, och lyckas i ord beskriva detta komaaktiga tillstånd så väl (och överdrivet), att även den som tycker att tåg är det mest njutningsfulla fortskaffningsmedlet blir rastlös.
Budskapet i Katarina Gäddnäs brev till redaktörerna är fint. Eftersom poeten ser inspiration och skönhet i allt sådant som andra skulle kalla tråkigt, misslyckas hon med uppdraget. Tänk så annorlunda världen vore om fler hade hennes entusiasm och ödmjukhet och såg det stora i det lilla. Rent logiskt borde det faktiskt vara omöjligt att vara uttråkad: man har alltid sina tankar och med dem obegränsade möjligheter.
Texterna skulle kännas mer relevanta om de var mindre hurtiga, självironiska och refererande. Glimtarna av vemod och några ärliga försök att behandla existentiella frågor höjer sig över den gråa massan. Boken rekommenderas dem som i sin vardag inte har tid för dylika (absolut nödvändiga) livsbetraktelser och behöver en puff i rätt riktning.

Tiia Strandén & Susanna Sucksdorff (red): Tråkboken. Om att bejaka vardagens tristess. Söderströms, 2010.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.