Hon är nybliven mamma, har nyligen gett ut sin tredje bok och har efter fyra år i Moskva återvänt till Finland.
Anna-Lena Laurén har hunnit med mycket.
I den nya boken Sedan jag kom till Moskva beskriver Laurén sig själv som en bulldozer. Det är självironiskt, men träffande. Hon talar i samma takt som Antero Mertaranta i slutminuterna av en särdeles spännande ishockeymatch. Men det är inte babbel utan för det mesta intressanta reflektioner och tankesprång. Och jag märker snart att hon också är en god lyssnare.
Vi träffas på ett kafé i Helsingfors. Tre veckor gamla dottern blev hos mormor i Pargas när Anna-Lena Laurén hoppade på tåget några timmar tidigare. Om en dryg timme skall hon sitta på en videokonferens med ryska journalister som utrikesministeriet ordnar.
Järnen i elden är många, och den nya boken är en ny sorts projekt.
– Efter mina tidigare Rysslandsböcker tyckte jag det skulle vara roligt att skriva om mitt singelliv i Moskva. Även om det finns mycket ytligt om män och kärlek i boken så finns där också många tankar som inte är ytliga.
Lite skämtsamt beskriver jag boken som en ”bearbetning av en 30-årskris”. I mångt och mycket handlar den om karriäristens svårighet att hitta kärlek – och tid för kärlek.
– Jag ville beskriva ett sorts fenomen – jag vet inte om man skall kalla det Sex and the City-kulturen – men det handlar om unga, förvärvsarbetande och högutbildade kvinnor som inte hittar någon.
Och även om Sedan jag kom till Moskva inte är en Rysslandsskildring i någon explicit bemärkelse så finns Moskva med som fond. Och också på dejtingens område kan kulturella skillnader mellan Finland och grannen i öst synliggöras, kontrasteras och skämtas om. Ryssland är förvisso ett ojämställt samhälle men Laurén har lärt sig uppskatta vissa inslag i den ryska dejtingkulturern. Tydliga könsroller till exempel.
– Jag tycker att det är lite roligt att det finns ett visst spel då man träffar någon, vissa koder och vissa roller och att han betalar min middag. För mig är det bara ett spel, men när jag talar med mina ryska väninnor märks en jättestor skillnad. De vill att mannen skall ta hand om dem fullständigt och att de skall få en massa gåvor. Det vill jag absolut inte. Könsrollerna och spelet fungerar bara om man inte är beroende av det och det är ryska kvinnor. Jag kan inte nog poängtera att den absolut viktigaste frågan för jämställdheten är att kvinnor arbetar.
– Därför är jag hemskt misstänksam mot den nykonservativa trenden som säger att man borde vara mer hemma med sina barn. Och när man säger man är det alltid mammorna som skall vara hemma, jobba deltid och så vidare. Man utgår automatiskt från att det är bättre för barnen att föräldrarna är hemma. Det behöver det inte alls vara! Det kan vara bra för barn att vara på dagis! Jag sitter nu här – ”mother of the year” – fast jag har en tre veckors dotter hemma. Men faktum är att jag i vilket fall som helst är hemma med henne större delen av min tid just nu. Jag måste ibland få göra andra saker också.
Revy på gång
Ett annat nytt projekt som Rysslandsexperten kastat sig in i är revyförfattandet. I höst har Vill ha mera premiär på Lilla teatern i Helsingfors.
– Det var en stor överraskning då Pekka Strang ringde mig i februari och frågade om jag ville vara med. Det är förstås Anders Slotte, André Wickström och Stan Saanila som kan hantverket och jag som är novis, men det har varit jätteroligt att skriva politiska sketcher. Det är bra att göra olika saker som skrivande människa. Samma sak med den nya boken.
– Jag kan dra en parallell till Carolina Klüft som blivit nedsablad för att hon var så dum att hon bytte sjukampen, som hon alltid vinner, till längd som hon inte alls är lika bra på. Men jag har all förståelse för henne.
Ändå är det i egenskap av Rysslandskorrespondent för Svenska Yle, som den stora allmänheten lärt känna Laurén. Hennes vilja att inte välja lätta lösningar i ett svårbevakat land har väckt beundran både hos journalistkolleger och bland publiken.
Naturligtvis glider samtalet in på det politiska Ryssland: den potentiellt argsinta björnen, den korrumperade byråkratin, farmödrar, livsmedelsinspektioner, demokratiutveckling.
– Ryssland är en del av den globaliserade världen, vilket gör att jag har ytterst svårt att se att de skulle återgå till något hemskt auktoritärt men jag är ändå lite pessimistisk eftersom de auktoritära tendenserna varit så tydliga så länge. Framförallt har det inte funnits någon vilja att reformera och modernisera landet. I bästa fall lyckas Ryssland behålla det som nu är bra: ett fritt internet, ett antal fria tidningar och oberoende organisationer.
Samtidigt verkar Medvedev och Putin helt enkelt inte ha lust att strypa all kritik, även om det vore möjligt. I Ryssland finns en underlig tradition tillåta ett visst mått av opposition, även under auktoritära perioder, säger Laurén.
– Tänk på Pusjkin som alla ryssar älskar. Han var ju i opposition mot tsaren, samtidigt som tsaren, envåldshärskaren, lät bli att ta livet av honom. Också Putin har haft rundabordsdiskussioner med människorättsaktivister. Det är aldrig entydigt.
Västorienterat
Men Rysslands framtid och utveckling är svår att förutse. Putin sitter kvar, även om Laurén för ett par år sedan trodde att han skulle försvinna. Han är en maktmänniska med ett egenintresse av att hålla sig kvar i Kreml, men ingen renodlad cyniker.
– Hans uppriktiga mening har nog varit att göra Ryssland starkare. Ekonomin är vad den är, men på den världspolitiska scenen är Ryssland en stormakt som man inte kan skita i, vad Katainen än säger.
Landet har en ambition att vara en stark spelare mitt mellan öst och väst, mellan Asien och Europa, mellan USA och den islamska världen men är i praktiken ändå västorienterat.
– Putin har talat mycket om att utrikespolitiken skall ha många vektorer. Man flirtar lite med Iran, bjuder in Hamas till Moskva och har egna kontakter med Kina. Men inte har det haft någon större betydelse i praktiken, inte har Ryssland kunnat styra Iran eller spela någon avgörande roll i Mellanöstern. Och allt tal om allt Kina och Ryssland har gemensamt är inte riktigt sant – man är misstänksam mot Kina och är mycket mer inriktade mot väst.
För Laurén är det Hufvudstadsbladet som gäller numera, efter mammaledigheten vill säga. Tanken är att det skall bli nya Rysslandsresor i Hbl:s regi även om hemmahamnen just nu ligger i Finland. Men Laurén är inte främmande för att flytta tillbaka till Ryssland senare.
– Jag kommer att sakna alla kvällar jag satt på restauranger med mina ryska vänner och de hade vansinniga, spretiga och vittflygande diskussioner. Ryssar har en förmåga att diskutera vad som helst, högt och lågt, döden och kärleken och livet upp och ner med breda penseldrag, man skrattar hemskt mycket.
Fredrik Sonck
