Landsbygdens utanförskap och storstadens främlingskap. Bengt Berg och Gunnar Svensson har ägnat en sensommarkväll vid älven åt tankar kring det kommande svenska valet.
Vi sitter på en liten solnedgångsveranda i norra Klarälvsdalen och det är egentligen alldeles för vackert. Bergen på andra sidan vattnet skiftar i blågrönt, rallarrosens lätta fjun har redan skingrats för vinden, som en förberedelse för nästa sommars violetta fackeltåg. Bara vinden och det nybryggda kaffet som sprider sin doft.
På bordet råkar ligga en liten stridsskrift som skrevs för kanske 125 år sedan, men som publicerades först efter författarens död, 1913: August Strindbergs lilla katekes för underklassen (nyutgiven av Bakhåll, 2003). Där ställs frågorna utan krusiduller och svaren blir därefter. På frågan ”Vad är underklass?” blir svaret: ”De närande, de styrda. De som med sina händer frambringa mat, kläder, bostäder och bränsle äro de arbetande, de närande.”
Jaja, det har flutit mycket vatten under Klarälvens och andra älvars broar sedan Strindberg höll räfst med överklassen.
Det finns vissa saker man bör undvika om man skall ha trevligt, sägs det. Man bör inte diskutera politik och religion, för om dessa stora ämnen kan vi ha delade meningar och delade meningar bör vi inte ha. Vi skall vara överens och om vi inte skulle råka vara det så är det bara att undvika ”politik” och ”religion”.
Men politiken är ett slags återvinningsstation för våra drömmar och förhoppningar. Själva ordet politik härrör till staten och då är vi tillbaka hos självaste Platon: Politik, det är det som ”har med staten att skaffa”. Och demokrati, ännu ett ord med antika språkrötter: folkvälde.
Folkvälde… nog låter det främmande i vår tid, men det är just detta som vi har inskrivet i vår svenska konstitution: all makt skall utgå från folket. Varje människas lika värde visas i att varje medborgares röst i offentliga val skall vara lika mycket värd. (En lite generande omständighet i den svenska nutidshistorien är att Selma Lagerlöf som första kvinna belönades med Nobelpriset i litteratur, tolv år innan hon 1921 fick rösträtt i Sverige.)
* * *
I vår egen svårbegripliga tid har partipolitiken alltmera kommit att likna ett smörgåsbord, där väljarna erbjuds allehanda läckerheter i form av vallöften och recept som verkligen kan få snålvattnet att rinna till. Medan politiken tidigare präglades av tydliga ideologiska kännetecken har dagens televiserade ”valmöten” mera kommit att likna en verbal dragkamp mellan två olika ”regeringsalternativ” där svenska folket utgör publiken och det lag vinner som får de högsta hejaropen. Väljaren reduceras till åskådare i en tävling mellan två lag, som duellerar mot varandra i rutan och där Mats Knutsson för säkerhets skull talar om vem som ”vann” duellen just denna kväll.
De sociala mediernas roll sägs öka, kanske i samma takt som vi upphör att prata med våra grannar och arbetskamrater. Vi har nog med att hålla oss uppkopplade och nåbara. Det minglas och mejlas, det lobbas och bloggas, det dejtas och messas och som en avlägsen oas i sommarstiltjen inträffar Almedalsveckan och alla är där. Alla – utom möjligen svenska folket, från vilket all makt utgår.
* * *
Det var visst uppe på Norrlandskusten, på den tiden man hade kristendom i skolan, kanske på 50-talet. Och vad har ni lärt er i skolan idag, frågar mamman när pojken hennes sitter med mjölkglas och korvmacka vid köksbordet. Han tänker efter en stund och sen kommer det:
– Jo, vi lärde oss att när Jesus stekte strömming så räckte det till allihop!
* * *
Så sitter vi där i aftonsången. Vi är ur olika generationer och någon börjar bolla med Strindbergs frågor, de stora frågorna som man förgäves får leta efter i en valrörelse…
Vi befinner oss långt borta från Midsommarkransens T-banestation, där en rostig uteliggare just nu sjunger stående i ett hörn, en sång vi alla känner från skolan. Sjunger stillsamt med underbar skrovlig röst. Hela vagnen ler, slappnar av, en äldre dam gråter av lycka.
Sverige är ett delat land, men nu på sommaren lever ”det övriga Sverige” upp, även om det är en landsbygd utan biets surr. Även Skånes inland har ”avslutningsbygder”. Byar ler inåtvänt i granskogstystnad med skyltar: 4 för loppis, 5 för hus till salu. Inre Norrland: inte ens en grå liten loppis. Milko reas ut till Arla. Korna mjölkar som fan och skiter myrsyrat hö rätt ut. Djup våmförtvivlan, fyra magars protest.
* * *
Vad gör vi mer än gläder oss över bordets goda getost? Vad vore det enkla röda vinet från Sofias utkanter, Bulgarien, om inte det stod en blyg vit getost från Lillängen utanför Sunne strax intill. Vit Caprine, omsusad läckerhet, skapad av en gammal vis man från Gori i Georgien, tvärs över Svarta havet. Denne man, avlägsen släkting till Noak som strandade på sluttningarna av Karasu-Aras Daglari 3430 m ö h en sensommarnatt. På mödernet, kurdisk kvinna, lärde han sig allt om ost och vin.
Kolonilotternas pånyttfödelse runt storstaden ger hopp. Våra invandrare har insett jordlottens grönsakslycka även så kommunikation med palsternacksgrannen.
Tillväxtregioner kallas det som stick-i-stävar med avfolkningsbygderna. I tillväxtens omedelbara närhet gror främlingskapet på samma sätt som utanförskapet gör här ute på landsbygden. Och vi har allt gemensamt, invandrare och glesbygdsmänniskor: vi syns inte, men vi finns och vi tänker inte fortsätta med att stå där med mössan i handen.
* * *
Valfläsk-REA:n pågår för fullt. Sista dag är 19 september … Sen börjar det lukta härsket.
Själva skulle vi vilja ge ett råd till oss alla: Använd din röst varje dag, inte bara vart fjärde år!
Bengt Berg & Gunnar Svensson
