Självförtroende är idag barnuppfostrans A och O. Liksom ”tänk positivt” eller lycka hör det till mål som nästan inte går att motsäga – vem önskar sitt barn olycka? Allt från ohövlighet till ondska ursäktas med att hon/han har så dåligt självförtroende, stackarn. Men förklaringskraften i såna universallösningar är lika urvattnad som homeopati. Så klart är det trevligt för individen att lita på sig själv och kunna trösta sig själv – världen kan inte så lätt slå ner en optimist. Men vart leder denna övertro på självförtroende för samhället?
I USA lär den ha lett till den så kallade Tea Party-rörelsen, som har plågat Barack Obama under hans presidentperiod. Mark Lilla skriver i en utmärkt artikel i The New York Review of Books att det har visat sig att det inte är traditionella republikaner som protesterar, utan folk som inte litar på något system alls. De är anti-politiska för de litar bara på sig själva. De har två amerikanska attityder till max: allmän misstro mot institutioner och ett förbluffande – och ogrundat – självförtroende. ”De är apokalytiska pessimister när det gäller det allmänna och barnsliga optimister lindade i självkänsla när det gäller deras egen makt”, skriver Lilla. De politiska frågor de slåss för är sådant som att utbilda sina barn hemma och inte betala skatt – saker som ”den lilla människan” på något vis ändå kan sköta. Men i en demokrati finns det enormt många frågor som inte går att lösa varje person för sig själv. Energiförsörjning? Infrastruktur? Sjukhus? Universitet? Politisk representation? Det verkar som om USA har uppfostrat mänskor som ENDAST har förtroende för sig själva. De söker sig till massmedier som bara bekräftar deras åsikter och världsbild – vilket är lätt gjort med nätet, hundratals tv- och radiokanaler o.s.v. De vill vara fria – inklusive ”fria från statliga verk som skyddar deras hälsa, förmögenhet och välmående; fria från problem och politik som är för svåra att förstå; fria från partier; fria från experter som tror sig veta bättre än dem; fria från politiker som inte ser ut och talar som dem.”
Så går det i ett samhälle som har gjort utbildning för dyr för vanliga mänskor och alltid betonat den lilla människan som alltings mått. Det är skrämmande. För hur går det ihop att lita gränslöst på sig själv men inte på andra? Vem tror de att är samhället om inte de själva (fast efter Bush förstår jag en viss misstro)? Och vad händer då den lilla människan ändå måste se sin maktlöshet i ansiktet – explosioner av våld, frustration?
Men det är inte bara en nybyggarstormakt som USA som har sådana problem. Ett mycket mer närstående exempel är Island. Peter Lodenius skrev här i Ny Tid (36/2010) att det utmärkande draget för de manliga ekonomerna som drev landet på knä var ”ett gränslöst självförtroende som inte motsvaras av verkliga erfarenheter eller insikter.” Eftersom Island är ett litet land var det lätt för dem att dominera, kanske också på grund av det förtroende för staten som traditionellt har funnits i Skandinavien. Så fick de ett helt land i konkurs.
Det är just det här uppblåsta självförtroendet som föräldrar idag uppmanas ge sina barn, som slagpåse för omvärldens brutalitet och ekonomiska kriser. I barnuppfostringsmanualer benas begreppen i småbitar: Självkänsla är att känna sig själv, självförtroende att lita på sig själv; att vara versus att göra. Men om problemet är hela det närsynta stirrandet på självet? Att barn inte lär sig ödmjukhet, nyfikenhet och att med öppna ögon gå ut i världen och lyssna och lära – av andra? Balansen mellan gott självförtroende, förtroende för andra, solidaritet, respekt för kunskap och erfarenhet och goda auktoriteter? Kunskap är inte vad som råkar kännas lustfyllt för individen att snappa upp utan att ta till sig ofta motsägelsefulla, komplicerade och stora mängder information – och sedan anstränga sig för att begripa den.
Det må vara slött att försöka förstå t.ex. den globala ekonomin. Men många politiska beslut kan inte fattas med hjärtat, eller med bondförnuft. Igen är det dags att skylla på föräldrarna.
Sara Ehnholm Hielm
