Angola och Moçambique hör till de stater i Afrika som är relativt stabila med ett enda dominerande parti. Makten har inte skiftat sedan länderna blev självständiga för 35 år sedan. I val efter val förstärker de sittande partierna sin ställning och det demokratiska utrymmet krymper.
Regeringspartierna MPLA i Angola och FRELIMO i Moçambique bildades ur de tidigare befrielserörelserna mot den portugisiska kolonialmakten och har varit vid makten sedan år 1974. Efter självständigheten blev länderna enpartistater, vilket då ansågs gynna uppbyggandet av en nation. Varken i Angola eller Moçambique har det, i vår mening, någonsin funnits demokrati; 500 år av auktoritärt kolonialt styre och därefter 20 år med totalitära socialistregeringar med Sovjetunionen och Östtyskland som förebilder. Gränserna mellan parti och stat blev suddiga och ett system där partiet likställdes med staten blev norm. Detta präglar till stora delar myndighetsutövandet ännu idag. Den verkställande, lagstiftande och dömande makten är starkt influerade av regeringspartiet. Rättsstaten är svag och familjeband eller affärskontakter med regeringspartiet innebär ofta att man står över lagen.
Legitimerad makt
Hittills har det hållits fyra flerpartival i Moçambique och två i Angola. I Angola hölls det första 1992 och i Moçambique 1994. De sittande partierna har vunnit samtliga parlaments- och presidentval och deras grepp om makten är nu starkare än någonsin.
I det senaste parlamentsvalet i Angola i september 2008, det första på sexton år, vann MPLA en jordskredsseger med 82 procent av rösterna och tog 191 av 220 parlamentsplatser. Det största oppositionspartiet UNITA gick kraftigt tillbaka, från att ha haft 70 platser fick det nu nöja sig med 16. Tre små partier fick dela på tretton platser. En liknande seger vann FRELIMO i Moçambique i oktober 2009, med drygt 74 procent av rösterna tog partiet 192 av 248 platser i parlamentet. Det största oppositionspartiet RENAMO, som varit en rejäl utmanare vid tidigare val fick nu bara 48 platser mot tidigare 90. Det nyligen bildade MDM tog åtta platser. I presidentvalet vann FRELIMO:s sittande presidentkandidat Armando Guebuza med 75 procent av rösterna och i provinsvalet fick FRELIMO majoritet i alla provinser. Trenden förstärks ytterligare av FRELIMO:s seger i nästan alla kommuner i 2008 års kommunalval.
Oppositionen är nu praktiskt taget eliminerad. Med två tredjedelar av platserna i parlamentet kan både MPLA och FRELIMO ensidigt ändra grundlagen. Medan Angola nu i praktiken är en enpartistat har det ändå skett en betydande förändring i det politiska landskapet i Moçambique då det nu finns tre ”större” partier i parlamentet mot tidigare två. MDM som grundades sex månader före valet har klarat sig bättre än något tredje parti tidigare i Moçambique.
Medan Moçambiques omvalda president nyligen meddelade att han inte kommer att ställa upp på en tredje valperiod, har Angolas president i praktiken förlängt sin period med tio år. I både Angola och Moçambique är presidentens ställning stark med extraordinära befogenheter vilket ytterligare förminskar parlamentets spelrum och försvagar de politiska partierna.
Angolas president, Jose Eduardo dos Santos, har suttit vid makten i drygt 30 år, vilket är längre än någon annan president i södra Afrika. Det senaste presidentvalet ägde rum 1992, och i januari i år röstade parlamentet för en grundlagsändring som förlänger och förstärker presidentens maktinnehav ytterligare. Grundlagsändringen innebär att presidentposten i fortsättningen besätts av ledaren för det största partiet. Presidenten tillåts regera i ytterligare två femårsperioder och det är också han som utnämner vicepresidenten, regeringen, hela statsapparaten och den dömande makten. Lagändringen eliminerar kärnelementet i en demokrati, det vill säga kontrollen av makten.
Svindlande inkomstklyftor
Angola är idag Afrikas största oljeproducent. Oljeboomen öser miljarder i regeringens och regeringspartiets kassakistor och landet har i dag en av världens snabbast växande ekonomier. Trots det hör Angola till världens minst utvecklade länder. Oljan som utgör 80 procent av landets exportinkomster har inte haft någon positiv effekt på den demokratiska utvecklingen, snarare tvärtom. Av de enorma penningsummor som flyter in i landet är det mycket litet som används till att utveckla det. Korruptionen är utbredd och enligt Human Rights Watch har oljemiljarder försvunnit ur statskassan till privata konton på bl.a. Caymanöarna. Oljan upprätthåller enpartistaten och har inte gynnat andra produktionsgrenar.
Före självständigheten exporterade Angola bomull, majs, kaffe, socker, ris och bananer. Idag måste hälften av landets livsmedel importeras. De vidsträckta bomullsfälten är övervuxna med ogräs och bara fem procent av den odlingsbara jorden utnyttjas.
Kina som vid sidan av USA är den största oljeimportören bygger upp landets infrastruktur i utbyte mot olja. Tillväxtsymboler som dyra bilar, nya shoppingcentra och hotell i huvudstaden Luanda är svåra att missa, men också ett antal nybyggda hälsokliniker och skolor har byggts på landsbygden. Antalet barn som registrerats i skolan har ökat och en liten förbättring i den allmänna levnadsstandarden har skett. Men inkomstfördelningen hör fortfarande till världens mest orättvisa, människorna lever som på olika planeter. Regeringen och en liten elit inom politiken och affärslivet, som tillhör Afrikas allra rikaste personer, skor sig på oljeinkomsterna och lever ett överdådigt lyxliv. Samtidigt lever hälften av befolkningen utan el, rent vatten och elementär hälsovård. Barndödligheten hör till världens högsta och hälften av den vuxna befolkningen är analfabeter.
Moçambique som nu haft fred i sjutton år har en årlig tillväxt på sju procent. Biståndsgivarna anser att landet är en framgångssaga i södra Afrika. Men freden och tillväxten i BNP har inte medfört en allmän ökning av levnadsstandarden, 50 procent av befolkningen lever fortfarande i absolut fattigdom. Regeringens officiella mål är att förbättra levnadsvillkoren för folket, men största delen av den växande ekonomin går till de ca 20 procent av befolkningen som har jobb och kan utnyttja den fria marknaden. I mitten finns en osäker grupp som desperat försöker hålla sig ekonomiskt flytande.
Detta beror, enligt forskarna, delvis på att man investerat i megaprojekt, mestadels inom energi och utvinning av mineraler, som inte skapar arbete och inte ger något större bidrag till statskassan på grund av skattelättnader. Inom jordbruket som sysselsätter ungefär 70 procent av invånarna görs inga investeringar. Bönderna brukar fortfarande sin jord med hacka och spade och har inga kanaler för att sälja sitt överskott under goda år.
”Historiska” val
Med tanke på fattigdomen och ojämlikheten är det anmärkningsvärt att de sittande partierna vinner så stort i valen. Varför belönar folket sin regering om den inte förbättrar deras villkor? En förklaring ligger i att hälften av befolkningen varken kan läsa eller skriva och är lätt att manipulera. Men både i Angola och Moçambique är tilltron till de sittande partierna på många håll stark. Folk röstar snarare historiskt än utifrån partiprogram – det var FRELIMO och MPLA som befriade dem från kolonialismen och den senaste tiden har de också lyckats med att bevara freden.
Men förklaringen ligger också i partiernas ojämlika förutsättningar i valkampanjerna. De sittande partierna har överlägsna resurser och organisationer medan de små oppositionspartierna är helt utan resurser och oorganiserade. De små partier som uppstår före valen i Afrika har i allmänhet varken några intresseorganisationer eller medborgarsamhället bakom sig utan är grundade kring en person. Få av dem överlever till följande val. Genom att använda statliga medel i sina kampanjer och dominera media har MPLA och FRELIMO med lätthet kunnat slå ut oppositionspartierna.
Regeringspartierna styrde valen också genom att de var i majoritet på alla nivåer i valkommissionerna. I Moçambique påstod t.ex. den nationella valkommissionen, som inte kännetecknas av öppenhet, att MDM inte lämnat in dokument för tillräckligt många kandidater. Detta bestreds av MDM som hävdade att dokumenten försvunnit hos valkommissionen. Saken utreddes inte och MDM fick ställa upp i bara fyra av tio provinser.
Har flerpartival under sådana omständigheter någon betydelse för ländernas demokratiska utveckling eller är de bara avsedda att ge legitimitet åt de sittande partierna och visa upp en fasad med demokratiska förtecken åt omvärlden?
Demokrati följer inte automatiskt på val men val är en lektion i demokrati, som involverar en massa människor på nationell, regional och lokal nivå. Val förstärker bl.a. partiernas organisationsförmåga och synliggör oppositionspartier. De dominerande partierna måste disciplinera sig och, åtminstone i viss mån, lyssna till väljarna och uppfylla vallöften.
I de flesta fall har val, till och med när de är kontrollerade och manipulerade, positiva effekter på demokratiseringen, åtminstone på lång sikt.
