I Sverige är borgerlighetens tankesmedjor större och starkare än De rödgrönas. I det offentliga samtalet måste vänstern dessutom slå ur underläge eftersom dagens medielogik gynnar högern, kanske i synnerhet den populistiska högern.
Det hävdar i alla fall Dan Andersson som i somras publicerade rapporten Mäktar politikerna med medielogiken? Rapporten fokuserar dels på personinriktade mediedrev, dels på hur medielogiken fungerar mer allmänt. Andersson arbetar vid Arbetarrörelsens tankesmedja men har tidigare varit statsministerkandidaten Mona Sahlins medarbetare.
Det drev som just Sahlin utsattes för i samband med den så kallade Tobleroneskandalen på 90-talet är ett av de exempel Andersson använder. Ett annat är den tuffa granskningen av utrikesminister Laila Freivalds och statssekreteraren Jarl Danielsson efter tsunamikatastrofen 2004. Ett par finländska exempel kunde vara Anneli Jäätteenmäkis Irakgate och Ilkka Kanervas påflugna intresse för unga kvinnor.
Drev av det här slaget beskriver Andersson som ett uttryck för den marknadsekonomiska mediekulturens behov av politiker som ställer till med ”skandal”. Skandaler har ett högt nyhetsvärde och när de väl kommit till ytan är den uppföljande journalistiken (själva drevet) mycket kostnadseffektiv. Att haka på drevet om finansministerns svarta barnvakt är betydligt lättare än att kritiskt granska nästa års budget. Problemet är, enligt Andersson, att normbrottet i sig vanligen är av mer eller mindre personmoralisk och trivial natur och att den skada drevet orsakar i form av cynism och politikerförakt ofta blir oproportionerligt stor. (Vilka drev som verkligen gått överstyr kan man förstås ha olika åsikter om).
På ett mer allmänt plan kritiserar Andersson de mest kommersialiserade delarna av medielandskapet; kvällstidningarna och de kommersiella etermedierna, som symptomatiskt nog har den mest utstuderade drevjournalistiken. Dessa medier har över lag uselt förtroende hos allmänheten och deras främsta publik utgörs av invandrare, arbetslösa, låginkomsttagare och unga. Public servicemedier och morgontidningar har större förtroendekapital och en mindre uppgiven publik.
Dilemmat: Samtidigt som en stor del av vänsterns potentiella väljare finns i publiken med låg medielitteracitet utsätts just dessa människor för den journalistik som mest ökar politikerföraktet, likgiltigheten och populismen.
Genomkommersiella medier får därför svårt att fylla en demokratisk funktion. Ytterligare ett orosmoln är att en del medier som tidigare ansetts hålla hög kvalitet tappar förtroende, framför allt Stockholms morgondrakar. Andersson säger det inte rakt ut men visar tydligt att public service får en allt större betydelse i ett samhälle där nyheter i allt högre grad är en vara för konsumenter än information för medborgare.
Att det finländska medielandskapet uppvisar samma mönster är nog troligt, även om rapporten bara behandlar Sverige. Kanske har vi rentav större anledning än svenskarna att vara oroliga? För om man utgår från att kommersialiseringen av mainstreammedia generellt sett påverkar den journalistiska kvaliteten negativt så blir public serviceuppdraget relativt sett viktigare. Ur den synvinkeln blir Yles bekymmer med finansieringen och snorkiga politiker än mer bekymmersamt. Mäktar politikerna med att inse att det finns en medielogik?
Fredrik Sonck
