Wow. Det är ordet som bäst beskriver den poetiska söndagsaftonen på Savoyteatern.

Diktmånen, diktmånaden – nej, ”Runokuu” fungerar inte på svenska. Men det är ovidkommande; poesifestivalens årliga höjpunkt ”Levande poeters afton” fungerar desto bättre. Årets afton, den sjätte i sitt slag, tillägnades poeter som går sin egen väg. Sannerligen. Levande poeter på egna vägar, och den tre timmar långa showen går inte på tomgång mer än några korta ögonblick.

Det första numret är bokstavligen ordcirkus. Heini Koskinen är luftakrobat och Juuli Niemi poet, och duon skapar en dialog som leker med kontraster: att leva ut eller vara hämmad, dynamisk eller statisk. Det verbala och det fysiska kompletterar varandra, precis som Koskinen och Niemi – vi får veta att de har varit vänner sedan de var två år gamla, och närheten kan skönjas också på scenen. Koskinen, som studerat cirkuskonst i Frankrike, levererar sina versrader ömsom dinglande uppe vid taket med huvudet neråt, ömsom snurrande runt de svarta tyg som hon använder för att röra sig vertikalt. Imponerande och framför allt roligt.

Efter dem bjuds det på något man inte heller ser eller hör ofta. Koto. Det japanska, närmare två meter långa instrumentet som enligt legenden låter som en smygande drake vilar på golvet där Minna Padilla knäböjer i sin svarta klänning. Hon har komponerat musiken till Helsinki Koto Ensemble, medan sångtexterna är japanska dikter översatta till finska av poeten Kai Nieminen. Det är förföriskt och meditativt; musik att vaggas av och vara lycklig i. Kai Nieminen ser ut som en snäll tomte i sitt vita skägg och yviga hår när han lite senare läser ur    sin nyutkomna diktsamling Alan oppia, ackompanjerad av koto, kantele, flöjt, trummor och bas. Hans dikter är lågmälda betraktelser av vardag och ålderdom, världen och tiden. Enkelt och opretentiöst men sällan banalt.

Fördomsfriheten flödar denna kväll: ensemblens sista låt blir sountrack till en skuggshow. Ja, en hederlig, analog, manuell skuggshow. Allt behöver inte vara så märkvärdigt, inser man: det räcker fint med utklippta sagofigurer i papp, en ljusprojektor och en vit duk.

Psykedeliska shamaner

När J.K Ihalainen och Sándor Vály äntrar scenen är det lågmälda bortblåst. De finsk-ugriska shamanerna (för att låna konferencieren och poeten Jyrki Kiiskinens ord), bild- och videokonstnären Vály och författaren-förläggaren, anarkistglobetrotterpoeten Ihalainen skruvar upp volymen rejält. Vály, ursprungligen från Ungern, sköter teknomusiken och de svartvita suggestiva kortfilmerna, medan Ihalainen mässar sina intensiva, aggressiva texter om den absurda, sjukliga samtiden men läpparna tätt intill mikrofonen.

Det är fart och flimmer, nästan så att man ofrivilligt ryggar tillbaka och måste sänka blicken. Psykedeliskt, stressigt och utmattande. Dystopiskt men just därför relevant och sant. Skeletten dansar i armkrok, barnet går i skola för att lära sig sitta och sedan få en vit mössa som garanterar att det får sitta bakom skrivbord resten av sitt liv. Ihalainen angriper digitalåldern alltmedan pixlarna hoppar bakom honom. När han talar om gudar i en makaber trosbekännelse vet man inte om man ska betrakta honom själv som profet eller kalla det hela blasfemi. Oberörd lämnas i alla fall ingen.

Även om duons show är poesiperfomance av det häftigare slaget är det en lättnad när den är slut: den elektroniska musiken är för påträngande för att man ska kunna koncentrera sig på budskapet i Ihalainens ordström, och kontrasten från kotomeditationen är helt enkelt överväldigande.

Fenomenet Zephaniah

Det är kvällens sista gäst som slutgiltigt befäster ”Levande poeters afton” som en succé. Benjamin Zephaniah är ett fenomen. Den brittisk-jamaikanska rastafarin, dubpoeten, musikern och författaren växte upp i det jamaikanska gettot Hansworth i Birmingham. Han har vägrat ta emot en hedersbetygelse (Order of the British Empire) av Drottningen med motiveringen att den påminner honom om hur hans förfäder utnyttjades av imperiet. Han är hedersdoktor vid femton universitet men hans mission är att sprida poesi till människor som inte läser böcker.

Hans språk är enkelt, han skapar effekter med rim och upprepning i stället för med invecklade stilfigurer, han leker med humor och ironi, är politisk och kritisk. Han var rap-artist innan det kallades rap men lämnade snart bort musiken så att man skulle lyssna till vad han hade att säga. Han satt i fängelse som ung och hans första diktsamling av anspråkslöst format, utgiven på ett förlag han hittade i en hippiebutiks övrevåning, blev en bästsäljare. Man frågar sig: när ska hans liv bli film?

På Savoys scen är Zephaniah avslappnad och avväpnande. Han säger själv att hans dikter är som starkast då han framför dem live, att något händer när mötet mellan ord och publik är konkret. När han kastar sig in i den första dikten förstår man vad han menar. Jag gapar, och det enda jag kan anteckna i skrivblocket är fyra stora utropstecken. Orden rullar utan avbrott, rimmar och ekar, intonationen överraskar och mimiken, kroppsspråket, blandingen av humor och allvar, privat och politiskt gör att det känns som något annat än poesi. Det är detta som är dubpoesi.

Zephaniah skapar kontakt med den krävande, eventuellt svårflörtade publiken (som varken delar hans modersmål eller referensram) genom sina långa mellanspeakar. Det blir nästan stand up-komedi mellan varven och stundvis villar han bort sig i långa utläggningar om sin familj eller anekdoter om George W Bush (som han tillägnar en mediekritisk dikt). Publiken uppskattar de här utsvävningarna lika mycket som dikterna, i alla fall av skratten och applåderna att döma.

I motsats till Ihalainens och Válys performance vill man nu luta sig framåt för att komma närmare orden och höra vartenda ett av dem. Jag rekommenderar att de som inte var på Savoy i söndags googlar exempelvis ”Money” eller ”Rong Radio” av Benjamin Zephaniah.

Levande poeters afton på Savoyteatern i Helsingfors 29.8.

Sonja Mäkelä