Dikt och verklighet möts i Erik Wahlströms nya roman om Johan Ludvig Runeberg. Flugtämjaren bjuder på tröttsamt skvaller och levande skildringar, tycker Frank Borg.

I sin senaste roman fortsätter
Erik Wahlström att fabulera kring gamla gubbar, denna gång med fokus på lektorn J.L. Runeberg med rötterna i Jeppis och hans drabanter Fredrik Cygnaeus, Johan Nervander, Bengt Lille, Zacharias Topelius, Johan Snellman, Lars Stenbäck och andra som bl.a. figurerade i det berömda Lördagssällskapet (förutom L.S.)
Jag har tidigare noterat att jag fick en sorts Runeberg-trauma under skoltiden då jag var tvungen att hålla ett föredrag om nationalskalden framför klassen på skakiga ben och med darrande stämma. Kvällen innan hade jag försökt kopiera några stycken ur en Runebergbiografi med gulnade blad som en hjälpsam bibliotekarie grävt fram ur de bortglömdas vrå. Min bild av den store skalden efter denna forskarmöda är att han som ungkarl dinerade på strömming och potatis som han stekte i kakelugnens glöd. Jag tyckte det var ganska fiffigt och tog efter under min studietid då jag råkade bo i ett gammalt trähus med vedspis och kakelugn i Åbo. Det var väl först senare som han fick smak för Lars Henrik Astenius sandbakelser i Borgå. Jag antar att en äldre generation (som min mamma t.ex.) kan läsa Flugtämjaren med igenkännande min, men vi som aldrig behövt traggla oss igenom Fänrik Ståls sägner (som någon kanske lystrar till via Hasse & Tage), eller andra diktverk för den delen, missar säkert en del vitsar och diktreferenser. I De bästa svenska dikterna utnämner Jan Olov Ullén Kung Fjalar till Runebergs ”bästa versepik” och betonar också att Runeberg, trots att han blev mumifierad till nationalskald, en gång var ”upprorsman och kritiker” och en diktförnyare och ”lymmeln” från Helsingfors som sparkade Tegnérepigonerna i röfwen.
I Flugtämjaren förflyttar sig berättarjaget mellan olika personer så att läsaren ibland inte vet vem ”jag” är och ibland utvecklar sig berättelsen till en plurilog, som då Wahlström låter Schauman och tre andra herrar läsa och diskutera Fänrik Stål II med stor sinnesrörelse natten innan den kommer ut i bokhandlarna den 14 december 1860, eller sceneriet från den s.k. intellektuella svinstian på Robertsgatan där Runeberg, Cygnaeus och andra grisar delade rum och säng medan endel försökte studera, eller då Nervander och Backman ligger en vacker sommardag ”på lätt mögliga dynor” och slöar i slupen Galateia och joxar medan ”det härliga brännvinet” smörjer struparna. De här epigrammatiska skildringarna känns levande medan jag-berättarnas monologer och doceranden ibland har samma effekt som om man tvingats höra på en skvallerkärring som frossar i skandaler och rykten och som sladdrar på utan ände. Men växlingen mellan stilarterna är uttänkt och ibland härmar texten även dikten, Runeberg smälter ihop med någon av sina egna litterära gubbgestalter och slutet utmynnar i versrader om igen. Vill man urskilja några tematiska linjer så är de Runebergs råhet (han älskar ju bataljer), hans förgrymmelse över hustruns Fredrikas självförringande, hans svek och flammornas glöd, manin på att jaga fåglar och flickor, relationen till Cygnaeus och ruku-Runeberg som spökar från en fattig och förnedrande barndom. Andra viktiga element är Runebergs poesi som Wahlström ibland låter sina romanfigurer analysera och bonmotera, berömmelsens förbannelse och lockelse och slutligen inspirationens sinande, den litterära förstoppningen, slaganfallet, rullstolen, flugan Stenbäck. Ibland uppträder något av djuren som Runeberg omväxlande förföljt och besjungit, t.ex. räven som plågsamt dog i Runebergs giftfälllor (köttbit spetsad med stryknin), och anklagar men kanske också tackar honom för att ha omnämnts i en dikt.
Förvisso räcker stoffet till en roman som till och med kan få en och annan att intressera sig för Runeberg och hans värld i både dikt och prosa och hur det kanske egentligen förhöll sig. Antagligen skulle Runeberg själv ha gillat sprattet att hopdiktas i en gubbig skröna, prisad eller dissad kvittar lika.

Erik Wahlström: Flugtämjaren. Schildts 2010.
Runebergs (och andras) alster i elektronisk form hittar man förstås på Projekt Runeberg, runeberg.org

Frank Borg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.