Den som väntar sig att Anna-Lena Lauréns nyutkomna Sedan jag kom till Moskva ska vara en reportagebok i stil med hennes två senaste om Ryssland och Kaukasien blir besviken. Den här gången skriver Laurén inte i rollen av journalist, utan som kvinna, och hon har bytt ut det politiska mot det privata. Bokomslagets konnotationer är därför en aning vilseledande – svarta skuggor och Kreml i bakgrunden ger intryck av ett innehåll som är mer seriöst än vad som de facto är fallet.
Lägger man förväntningarna åt sidan kan man bedöma boken för vad den är: en kul grej. Laurén, tidigare Moskvakorrespondent för Yle, berättar om livet som singel i storstaden, om pusslandet mellan jobb och fritid, om män hon träffar, om stereotypa könsroller och om hur det känns att vara kring trettio och se vännerna gifta sig och få barn. Det är fina viner och lyxrestauranger och någon semesterresa då och då. Alltsammans ter sig som ett förtroligt samtal väninnor emellan över några glas rödvin. Det blir således mycket skvaller av typen ”sen sa han det och sen tänkte jag så”, medan de djupare analyserna får en biroll.
Men ärligt är det, och Laurén bjuder definitivt på sig själv. Även om hon uppger sig vara trött på det eviga dejtandet som inte leder till något varaktigt och ibland – trots spännande arbete och intressanta möten – känner sig ensam, låter hon varken gnällig eller bitter. I stället är tonen humoristisk, självironisk, ödmjuk och optimistisk; och visst är igenkänningsfaktorn hög (för dem som är eller har varit i samma livssituation). Berörande är Lauréns kärlek till det ryska folket och beskrivningarna av vänskapsrelationer och förhållandet till föräldrarna hemma i Finland. Funderingarna kring de konservativa könsrollerna i Ryssland och (den relativa) jämställdheten i Norden hör till de intressantaste i boken.
Man frågar sig dock osökt vad syftet med denna lilla volym är. Språket saknar skönlitterära kvaliteter och de egentliga poängerna skulle ha kunnat komprimeras till en tidningskolumn. Texten som helhet kunde ha dragit nytta av utförligare redigering och bearbetning; man undrar om förlaget har fått brottom med utgivningen. Sedan jag kom till Moskva känns som en bok som har blivit till av författarens behov att ”skriva av sig” och reflektera kring sitt liv och sina val. Mognaden och självinsikten som fyra år i Moskva har givit Laurén är utan tvekan betydelsefull – för henne själv.
Anna-Lena Laurén: Sedan jag kom till Moskva, Söderströms 2010
Sonja Mäkelä
