Härom veckan deltog jag i min första utbildningsresa som tjänsteman. Syftet var att gå igenom organisationens nya strategi och svetsa ihop oss till ett team där var och en kontinuerligt överträffar sig själv så att organisationen ska uppnå sitt mål och bli en stor organisation

Jag var en smula skeptisk, eftersom jag antagit att organisationen i första hand strävar efter att maximera sina ägares vinst och att jag bara är ett medel för det målet. Därför har jag i min personliga strategi utgått från att inte försöka överträffa mig själv på jobbet utan snarare göra så litet som möjligt och vara god mot mig själv.Att jag ändå bestämde mig för att delta i utbildningen berodde antagligen på att jag föreställde mig att jag inte skulle behöva ägna mig åt produktivt arbete på några dar och ändå få lön samt dagpenning på köpet. Att vara tvungen att stiga upp fem för att hinna med flyget var visserligen en stor alternativkostnad, men jag hoppades att det ändå skulle vara värt mödan. Där hade jag så klart fel, för verkligheten är ofta så obehaglig att man ibland misstänker att den blivit skapad av ett intelligent och ondskefullt väsen. Man fattar snabbt att det inte existerar nåt sånt som en gratis lunch, åtminstone inte för sittorganen. Och om magen vant sig vid snabba kolhydrater, helst vitt socker, så blir även de smetiga rörorna snabbt för mycket.
Ännu värre blir det när det är dags för grupparbetena, där man ska diskutera hur organisationen och strategin kunde förbättras ytterligare utan att höja lönerna. Och det värsta är övningarna i teamarbete, där man förväntas åstadkomma en kvadrat av ett rep med förbundna ögon tillsammans med sina olycksbröder och -systrar. Att man inte lyckas få ihop det hur man än fuskar och kikar under bindeln. Senast då vill man bara lägga sig i leran och skrika att man säger upp sig.
Och medan danskarna festar och man själv sitter på byttan börjar man undra … Varför ordnar en organisation som vill bli stor konferensresor för sina medarbetare? Varför sätter den medarbetarna på ett flyg och fraktar dem till ett ödsligt konferenscentrum som kunde vara beläget var som helst? Varför vill den att en liten tjänsteman deltar i flera timmar långa PowerPoint-exerciser och tvingar honom diskutera organisationens strategi för att skapa ett enda team och en stor organisation när den lille tjänstemannen bara tänker på om han ska beställa en Tuborg eller Carlsberg till lunchen?
På morgonen går man på stranden och sparkar på blåmusselskalen. Det känns ändå lite meningsfullt.
Följande vecka inleder jag min kompletteringstjänst på civiltjänstgöringscentralen. Är illa tvungen för staten hotar med strafflagen om jag uteblir. Det blir återigen en massa PowerPoint-exerciser om bland annat oljebekämpning. Jag får lära mig att det återigen finns flundror i vattnen kring Hangö, att pandor äter eukalyptuslöv och att Östersjön hotas av retrofiering, vilket ju kan vara bra att veta fast vad man undrar vad det har med oljebekämpning att göra. På följande föreläsning som ska handla om tolerans får jag veta vad Albert Järvinen, Remu Aaltonen och Cisu Häkkinen hette på riktigt, att Hurriggganes låter mer Texas än Hurriganes och att man trots omgivningens fördomar kan influera den finska rockmusikens historia. Maten är så klart inte heller särskilt aptitretande fast den är gratis och trots att en skranglig civarekock med stripig frisyr varmt rekommenderar de ljumma sojaknackisarna i stället för den lite köttigare sorten. Och så klart avslutar även staten sin utbildning med grupparbeten, denna gång gäller det att kolla vad man får för associationer av begreppen alkoholist och knarkare. Och eftersom jag inte kommer på annat än att man ska låta dem supa och knarka ihjäl sig så snabbt som möjligt, bestämmer jag mig för att smita iväg och vända nosen mot Hfors. Trots strafflagen.

Janco Karlsson

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.