Milena Jesenská, mest känd som mottagare av några av Franz Kafkas märkligaste brev, var också själv verksam som skribent. Hennes brev till Kafka har förstörts men de artiklar och essäer som hon publicerade under sina mer än tjugo år som journalist finns bevarade, och hennes liv har dokumenterats av Margarete Buber-Neumann i biografin Milena. De båda kvinnorna lärde känna varandra i koncentrationslägret Ravensbrück där Jesenská internerats för att hon var kommunist och hade hjälpt judar att fly, och där hon dog i april 1944.
Förra våren hittade jag, i det lilla utmärkta antikvariatet Arkadia, ett urval med Jesenskás essäer i fransk översättning. Men den essä jag allra helst velat läsa ingick tyvärr inte i det. Sedan jag för mer än tio år sedan läste om essän i Buber-Neumanns biografi har den och dess titel, Om konsten att stå stilla, då och då sysselsatt mina tankar. Jesenská skrev essän på tröskeln till andra världskriget – den publicerades den 5 april 1939, tre veckor efter att Nazityskland hade ockuperat Tjeckoslovakien.
I essän beskriver hon hur hon som barn i Prag före första världskriget från sitt fönster brukade se på när stadens tyska och tjeckiska studenter om söndagarna marscherade förbi på var sin trottoar. Men en söndag gick de två ”arméerna” inte på trottoarerna utan mitt på gatan. Polisen försökte ställa sig mellan dem, men skott avlossades och kaos bröt ut. Alla försvann från platsen utom en man, Milenas far Jan Jesensky som blev stående. Vid hans fötter låg en svårt skottskadad man. Milenas far som var läkare stod stilla en kort stund. Sedan böjde han sig ner och började förbinda den skadade.
Den man som i modern tid är mest känd för att ha stått stilla är paradoxalt nog okänd, man vet inte vem han var. Den 5 juni 1989, dagen efter massakern på Himmelska fridens torg i Peking, när pansarvagnarna ystert ”dansade” fram längs Shanghai Avenue ställde sig en ung man med plastkassar i händerna framför dem. Kolonnen försökte passera honom men han flyttade gång på gång på sig och ställde sig envist framför den främsta tankvagnen. Han hann till och med klättra upp på den innan några män dök upp och med milt våld förde bort honom. Efter det har han varit försvunnen från offentligheten och det är okänt om han lever idag.
Men den korta stund han stod framför pansarvagnen finns bevarad. Händelsen utspelade sig utanför ett av Pekings större hotell och också han betraktades från fönster och balkonger, och fotograferades och filmades dessutom av flera utländska journalister. (En utmärkt dokumentär om händelserna i Peking 1989 och utvecklingen i Kina efter det finns på Youtube: tinyurl.com/6rw8cu).
Det var alltså efter massakern, när hoppet om att den kinesiska ledningen skulle lyssna på demonstranterna redan krossats på det mest brutala sätt, som den unge mannen ställde sig framför pansarvagnen. Man kan säga att han liksom Jan Jesensky stod vid någonting svårt skadat och sargat och vägrade överge det. Utan att ge efter vare sig för impulsen att fly eller visa aggression stod han stilla, och lyckades så röja lite rum för den mänskliga friheten.
Hur hotfull en sådan stillsam, ordlös handling kan vara visar den nuvarande kinesiska regimens ansträngningar att, med benäget bistånd av västerländska teknologiföretag som bara vill sälja, begränsa yttrandefriheten. Googlar man i Kina på Tiananmen får man mest upp oskyldiga turistbilder, och dagens studenter på Pekings elituniversitet vet inte vad de ska tro eller säga när de får se bilden av mannen som för tjugo år sedan under några minuter stod stilla framför en tankvagnskolonn mitt i deras hemstad.
Henrika Ringbom
