Häromkvällen lärde jag mig nåt nytt. Det är Juha Itkonens helt suveräna roman Seitsemäntoista som beskriver en sak jag aldrig förstått. Glädjen i att supa tills världen börjar snurra, och sen lugnt fortsätta tills valomerkki kommer och allt blir svart. I boken är det sjuttonåriga Henrik som gör det tillsammans med den lite äldre Vesku.

Jag har vuxit upp i Finland och har sedan tidiga tonår sett kompisar dricka tills de slocknat, sett det otaliga gånger – men de har alltid rest sig igen (utom två som är döda). Jag gillar öl, vin, whisky, konjak, koskenkorva, salmiakskossu, campari, cider och nästan alla likörer – men när världen börjat snurra har jag varit tvungen att hoppa av. På nåt underligt sätt har jag trott att alla har känt som jag, att också de märkt obehaget, men bara hoppat av för sent på grund av dålig timing.

Det är ju nästan banalt. Och konstigt att jag aldrig frågat (fast ok, man får inget svar i det skedet, inget välartikulerat). En vän som upplevt stor alkoholkonsumtion på närmare håll än jag har sagt att hon VET att många mår bra av sprit, att man dricker för att man mår bra av det! Jag har lyssnat men inte förstått utan envist utgått från att man dricker för att man mår dåligt. Itkonens fina beskrivningar av fylla – det handlar verkligen inte om smuttande – får mig att känna mig ”korkad”. Det är klart att det är välbefinnandet som sätter igång drickandet (och en del kan hantera det i ett helt liv, det påstår min vän och hon har säkert rätt. Itkonens bok är heller ingen mörk bok, tvärtom).

Många har gått ut och berättat om sina alkoholproblem – modigt och viktigt. En av de första litterära skildringarna jag läste var Christer Kihlmans Människan som skalv – en berörande bok som kanske innehåller massvis med scener om alkoholens goda sidor, men det jag minns är huvudpersonens desperata behov av sprit för att lindra mindervärdeskänslan. Från Eugene O’Neill till P. O. Enquist – alkoholen som den mörka, förgörande underströmmen. Ulrika Nielsen, Susanna Alakoski, Märta Tikkanen, Karl Ove Knausgård – kusliga och enormt drabbande skildringar av alkoholism. Men koncentrerar sig inte deras böcker på vad som händer när spriten redan blivit ett problem? Inget fel på det, men Itkonen gör nåt annat.

Eller? Plötsligt känner jag mig osäker, innehåller alla skildringar av alkohol också dess förföriska sidor? Knausgård skriver ju om tonåren och drickandet före den gigantiska scenen när han och brodern sätter igång och rengör huset som pappan spytt och bokstavligen skitit ner under sina sista år.

Fokuserar man på slutet så missar man början. Det verkar så, och jag syftar inte på romaner.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.