Arbetarrörelsen i behov av uppdatering

1,3K

Arbetslivet har förändrats radikalt och fackföreningsrörelsen hänger inte med i utvecklingen. Det vi nu borde vi sträva efter är något så jordnära som en bra vardag, utan orimlig stress för levebrödet. Det anser författarna (Dan Koivulaakso, Anna Kontula, Jukka Peltokoski, Miika Saukkonen och Tero Toivanen) till pamfletten Radikaaleinta on arki (Det mest radikala är vardagen). Enligt dem står arbetarrörelsen inför nya utmaningar i och med den universella prekariseringen av arbetslivet, det vill säga den ökade osäkerheten och de höjda effektivitets- och flexibilitetskraven på arbetsmarknaden. Lönetagarna måste ständigt skola om sig, marknadsföra sin kunskap och samtidigt gå med på allt sämre arbetsvillkor.

I ljuset av de forskningsresultat som visar att tre fjärdedelar av arbetskraften fruktar för sitt uppehälle och att folk mår allt sämre på jobbet, är det lätt att stämma in då författarna frågar ifall det inte var meningen att produktionen skulle tjäna människan och inte tvärtom?

Fackföreningsrörelsen klandras för att inte ha anpassat sig till arbetsmarknadens nya karaktär, speciellt då det gäller den växande grupp av arbetare som sysselsätter sig själva. Pamfletten fokuserar på den kraftiga ökningen av antalet personer som kan kallas entre-ployees, en mellanform mellan företagare (entrepreneur) och löntagare (employee). I dag består ungefär hälften av de registrerade företagen i Finland av mikroföretag med en enda anställd. Denna form av sysselsättning presenteras som ett praktexempel på den nya arbetsmarknadens natur och som en följd av att den blivit allt opålitligare. Samtidigt som mikroföretagsamheten möjliggör kontroll över det egna arbetet och således har mycket positiv utvecklingspotential, tvingas man ta orimliga ekonomiska risker och kan inte fullt njuta av friheten från lönearbete.

Downshifting

Är situationen då helt hopplös? Pamfletten tar upp ett par positiva trender, som kan komma att erbjuda alternativ till kapitalismens piska. Författarna kräver kollektiv downshifting av samhället, en frivillig övergång till en mer måttfull ekonomi där man jobbar mindre. I och med den växande uppfattningen att välmåendet inte ökar parallellt med den materiella levnadsnivån ökar också kraven på mer fri- och kvalitetstid med familj och vänner. Denna utveckling gynnar gemenskapskänslan i samhället på bekostnad av den nu dominerande tävlingsmentaliteten.

En fast basinkomst presenteras som en annan, mer konkret, lösning på problemen. Ifall man hade en säker och konstant inkomst skulle det öka kontrollen över det egna livet, och till exempel mikroföretagsamhet skulle lättare kunna uppnå sin fulla potential. Samtidigt skulle inkomstklyftorna, som sedan 1990-talet vuxit mest i Finland bland OECD-länderna, lindras. Även kooperativ, baserade på gemensamt ägande och måttliga ekonomiska intressen, förutspås vara en kommande trend.

Motsägelser

Utbildning ges en central roll i pamfletten. På universitetsnivå präglas forskningen och undervisningen allt mer av privata intressen. Universitetslagreformen, som godkändes i början av förra året, innebär att universitetsväsendet gradvis öppnas för marknadskrafterna. Skolväsendet anses överlag ha övergivit sin allmänbildande roll och anklagas för att nu enbart koncentrera sig på att producera arbetare som passar näringslivets behov. Skolan utbildar inte eleverna till aktiva medborgare, utan bidrar tvärtom till den välkända finländska auktoritetstron.

Författarna anser dessutom att större fokus på individuella studieplaner och valbar undervisning är en följd av en agenda som vill skilja toppindivider från massan. Men man kan ana en retorisk överdrift då författarna påstår att skolsystemet nu ”genomlyser individer och strävar efter att hänvisa dem till den position i det kapitalistiska maskineriet som deras förmågor lämpar sig för”. I kritiken mot personlig valfrihet i skolorna återspeglas en stark tillit till statens omdöme då det gäller läroplanens innehåll.

Det hela blir aningen motsägelsefullt då det i ett annat kapitel förespråkas autonom och självorganiserad inlärning, helst i form av en ny samskola och ett ”globalt autonomt universitet”.  Tanken om självorganiserad utbildning är något som anarkister länge talat om. I pamfletten konstateras det försiktigt att ett statslett, offentligt skolväsende inte nödvändigtvis är ett självändamål. Här har vi ett exempel på den inkonsekvens som ställvis kan anas i pamfletten. Man kan dra en parallell till en mer allmän diskussion inom vänsterrörelsen; mellan det klassiska statscentrerade idealet å ena sidan och mer autonoma organiseringsmönster, som en yngre generation ibland kan tänka sig, å andra sidan.

Könsaspekten

Som helhet är pamfletten ändå balanserad trots att den har skrivits av hela fem författare. Läsarvänlig kan man gärna kalla den; underkapitlen är korta och inforutor om relevanta begrepp som social ekonomi och Genuine Progress Indicator (GPI) ger mer kött på benen. Huvudtexten varvas med material från Vänsterungas kampanj Ilmianna pomosi (Anmäl din chef). Under kampanjens gång samlades erfarenheter om missförhållanden på arbetsmarknaden, och utdrag ur dessa kryddar helheten på ett lyckat sätt.

Man kan emellertid fråga sig hur det kommer sig att könsaspekten är så gott som frånvarande. Unga kvinnor möter en speciell utmaning på den prekära arbetsmarknaden, till exempel då oron för graviditet får många arbetsgivare att erbjuda endast tidsbundna kontrakt. Kan åsidosättandet av den här relevanta aspekten ha att göra med att fyra av de fem författarna är män? I och för sig är Anna Kontula en såpass uttalad feminist att det är föga troligt att de könsbundna utmaningarna lämnas ouppmärksammade helt omedvetet.

Johanna Warius

Dan Koivulaakso, Anna Kontula, Jukka Peltokoski, Miika Saukkonen, Tero Toivanen: Radikaaleinta on arki. Into Kustannus 2010.