Situationen i Burma var huvudtemat under den första diskussionen i en serie geopolitiska samtal som Röda rummet ordnar. Röda rummet är Vänsterförbundets svenskspråkiga lokalavdelning i Helsingfors och till rundabordsdiskussionen på Arkadia International Bookshop tisdagen den 9 november hade man bjudit Pekka Haavisto, de grönas utrikespolitiska expert, tillika riksdagsledamot och tidigare miljöminister.
Haavisto har också varit FN:s specialsändebud i Darfur och är mycket väl insatt i frågor som rör mänskliga rättigheter och demokratiutveckling på olika håll i världen; Afghanistan, mellanöstern, Afrika och så vidare.
Att samtalet kom att handla om många olika områden och många olika sidor av utrikespolitiken var roligt, att dra paralleller mellan olika konflikter i olika tider är alltid intressant. Däremot blev diskussionen stundvis lite för spretig, men det kan inte Haavisto belastas för.
Gällande situationen i Burma uppehöll sig Haavisto mycket vid de diplomatiska möjligheterna att de facto verka för demokrati. Frågan är hur Finland och EU ska förhålla sig till den regerande militärjuntan och vad som händer nu, efter det så kallade valet.
– Europeiska unionen har haft en väldigt strikt linje mot juntan, men den har kritiserats eftersom den gör att man inte har någon kontakt med Burma.
Samma debatt har förts inom FN. Burma är ett slutet land och frågan är vad den strikta linjen har gett. De som haft en möjlighet att föra någon dialog med juntan är de ”mjuka” grannländerna Kina och Indien.
Att det ändå blev ett val (om än ett odemokratiskt val i och med att en stor del av parlamentsplatserna reserverades för militärer och många oppositionella hindrades att ställa upp) kan ses som en liten, liten framgång. Och förtjänsten är knappast västvärldens utan kan snarare tillskrivas de påtryckningar som kommit från exempelvis Kina.
– På något sätt tror jag att deras dialog påverkat att det ordnades ett val. Kinas linje är att rekommendera sina vänner en ”demokrati” av Kinas typ. Jag känner rätt bra till Kinas politik i Afrika, till exempel i Sudan. De säger: Ni borde arrangera val men ni skall förstås ändå kunna bevara kontrollen. Det är demokrati av Kinas typ.
Att vinna ett val – om möjligt ett val som är demokratiskt på riktigt – ger nämligen legitimitet också åt den som kommit till makten med odemokratiska metoder
– Det är en dröm som varje diktator har, att en gång väljas i en demokratisk process. Det är kanske också något som påverkat juntan.
Haavisto exemplifierar med Sudans president Omar al-Bashir som – trots att han tog makten genom en militärkupp och anklagas för folkmord och krigsförbrytelser – vunnit en viss legitimitet efter att han vann presidentvalet 2010 (som var någorlunda demokratiskt).
Men trots att valet i Burma – och frigivningen av Aung San Suu Kyi – kan ses som en liten ljusning är Burmas relationer med västvärlden och FN fortfarande så gott som obefintliga. Förhoppningarna om att en politisk dialog skulle uppstå i och med FN:s humanitära hjälp efter cyklonen Nargis 2008, har kommit på skam.
– Det som hände efter naturkatastroferna i Burma var att Ban Ki-moon skickade ett specialsändebud och att FN fick möjlighet att hjälpa några av de områden som drabbats värst. Det gjorde att Burma öppnade sig lite. Ban Ki-moon tänkte väl sig att om man kan bygga någon slags dialog gällande den humanitära hjälpen så skulle det också öppna för en politisk dialog. Men så gick det inte, det misslyckades.
text&foto Fredrik Sonck
