Anders Björnssons Nya mosaiker utmanar läsaren i sin egensinninga vägran att låta sig förklaras.
”En mosaik är en dekorativ komposition av olikfärgade små bitar (tesserae) av porslin, sten eller glas som fästs på ett hårt underlag med murbruk, kitt eller cement så att bitarna bildar ett mönster eller en bild”, definierar Wikipedia.
Mosaiker och Nya mosaiker är två märkliga och fascinerande böcker, skrivna av författaren Anders Björnsson. De är ganska lika varandra, så det jag skriver om Nya mosaiker, handlar samtidigt om den tidigare boken.
Det finns många problem vid läsningen av dessa böcker.Det första är hur man skall kategorisera dem. Björnsson är medvetet ute efter att bryta alla genrebeteckningar och det är i och för sig inget ovanligt längre. Han skapar med de här böckerna en helt egen genre och kallar sina texter för prosa-haikun, vilket jag ändå tycker är ganska långsökt. Hellre skulle jag kalla dem essäminiatyrer, eller essäfragment. Mosaiker och Nya mosaiker består av nioradiga textfragment, mosaikbitar plockade ur sitt sammanhang och utan något synligt samband med varandra. Mosaiken framträder inte heller som en enhetlig bild eller som en stor berättelse. Texterna möter varandra, som surrealisternas ”oväntade möte mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord” och sambandet skapas av tolkningen. Då författaren avsäger texten all subjektivitet, kan denna kreverade sakprosa lätt föra tankarna till ett postmodernt tillstånd. Man kan också dra paralleller till Charles Baudelairs Hugskott och Mitt nakna hjärta. Men där Baudelaire ser sina fragment som utvecklingsbara idéer, är de för Björnsson snarare glimtar av förflutna berättelser, berättelser som aldrig får sin slutgiltiga form. Mosaikskärvorna är plockade från en mängd olika kontexter. Här finns stycken hämtade ur marginalanteckningar, minnen, utkast, brev, föredragsanteckningar, naturupplevelser och kommentarer rörande personer, som historien för länge sedan sopat undan, eller som läsaren inte har en aning om vem de är. Ofta kan texterna kännas totalt irrelevanta och tråkiga, som enskilda mosaikskärvor. Den mosaik de bildar är ändå fascinerande och utmanande i sin egensinniga vägran att låta sig förklaras slutgiltigt.
Tom Karlsson
Anders Björnsson:Nya mosaiker. Atlantis, 2010.
