Hannele Mikaela Taivassalos senaste roman utspelar sig i ödesmättade vinklar och vrår.
Åh, kom och se här! Med den uppmaningen bjuds läsaren in i Hannele Mikaela Taivassalos senaste roman. Tillsammans med berättaren skarar vi oss till trappdväljarna som smyger upp och ner i trappuppgångar och tjuvlyssnar intill dörrar för att få reda på vad som sker i händelsernas centrum.
Berättaren tar oss också med till en Sverigebåt med klirrande parfymflaskor, till ett Stockholm där den gustavianska andan lever kvar, och in i vinklarna och vråna på den kungliga operan där allt får ett fruktansvärt slut. Och början med för den delen. Berättelsen startar nämligen just här, med en ond bråd död mitt i operans guldprakt och nystar sig sedan tillbaka genom historien för att finna en förklaring.
Som man kan förstå spelar själva berättandet en väsentlig roll i Taivassalos roman Åh, kom och se här. Händelserna delges oss av en rödhårig kvinna bosatt i samma trapphus som några av huvudpersonerna, men en stor del av dem anar man att utspelar sig framför allt i hennes huvud. Det är också berättarformen som är min främsta invändning mot romanen. Stilen med sina ödesmättade upprepningar och sitt melodramatiska tonläge känns så, ja, barock. Tung, parfymerad, och hela tiden så oerhört betydelseladdad. Välgjort absolut, och magisk surrealism för den som är funtad åt det hållet, men själv känner jag mig instängd i berättelsen och karaktärerna förvandlas till pappersfigurer.
Men låt oss se lite närmare på de här pappersfigurerna. I husets hjärta har vi flickan Selina, benämnd Barnet, brådmoget förstående gentemot alla vuxna som vill gott men inte förmår leva upp till sina goda intentioner. Hennes föräldrar Lillybeth och Selim hör till dessa. Modern Lillybeth ömmar för sin dotter, men klarar inte av den långsiktiga förpliktelse som familjelivet innebär utan vandrar ut och in i dotterns liv. För mig utgör bokens stora behållning just skildringen av Lillybeths motstridiga känslor av överväldigande närhetsbehov och panikartad klaustrofobi i förhållandet till dottern.
Då är fadern Selims kärlek av det mer handfasta och trofasta slaget och tillsammans med en namnlös syster turas han om att ta hand om Selina och förtjäna uppehället på en färja mellan Stockholm och Helsingfors. Men det enahanda livet störs när den lojala systern plötsligt drabbas av den stora passionen och rymmer undan plikterna med en stilig båtpassagerare vid namn Erling Elias Stoltz. Och så ställs allting på sin spets: de två älskarna möter sitt öde på operan, Lillybeth lämnar dottern vind för våg, alltmedan Selim fortsätter sin ensamma färd över havet. Och den enda tröst eller förklaring till det ödesdigra slutet som berättaren erbjuder oss är det lakoniska konstaterandet: ”Det finns bara slut.”
Visst bränner det till i skildringen av dessa udda figurers surrealistiska öden, men personligen skulle jag gärna ha sluppit sufflösviskningarna som serveras av berättaren.
Ronja Boije