Annika Sandelin gör sympatiska vardagsiakttagelser i romanen De siamesiska kusinerna. De manliga karaktärerna saknar däremot trovärdighet, tycker recensenten.
Ralf har börjat skriva en bok. Vad den handlar om har han väl inte riktigt kommit på än men den börjar med en fluga och två tanter som pratar om vinterkriget. Eller är det fortsättningskriget? Eller kanske inbördeskriget? Ett krig är det i alla fall och Mannerheim finns med där. Men för att skriva en roman måste man ha bakgrundsfakta. Hur var det egentligen, hade Mannerheim till exempel mustasch?
Som baksidestexten utlovar är Annika Sandelins De siamesiska kusinerna en feelgoodroman. De två kusinerna Ralf och Torolf bor tillsammans i en lägenhet centralt i Helsingfors. De har varit kompisar sen barndomen, men verkar ändå inte riktigt känna varandra. Eller vara lika heller för den delen. Ralf, huvudpersonen, är en svamlande, tafatt stackare, men med ett gott hjärta, som en Hugh Grant utan den där brittiska charmen. Tillsammans med sin kusin Torolf lever han ett halvtrist liv i en skitig lägenhet utan vare sig tjejer eller vänner. Ett liv utan dramatik. Kusinen är betydligt mindre sympatisk. Han är killen som i den verkliga världen hade suttit fastlåst framför datorn och World of Warcraft, drickande Jolt-cola omgiven av en ständig svettdoft. Men här har svett bytts mot fisklukt från affären där han jobbar. Han tycker om plastankor.
Åter till Mannerheims mustasch. När jag som svensk, som faktiskt inte vet riktigt hur han såg ut, skulle ta reda på fakta kring hans ansiktsbehåring så googlade jag honom helt enkelt. Han hade mustasch ser jag på bilderna. Den lite mer gammaldags Ralf tar sig istället till biblioteket. I sin jakt på kunskap, och i sökandet efter en författarförebild bland de ryska klassikerna, träffar han bibliotekarien Gabrielle med de sneda tänderna. Och det blir början på förändringen som Ralf och Torolf behöver.
Liksom jag är de här killarna mellan 25 och 30 år gamla. Och nånstans där ligger problemet. Jag förstår dem inte, trots att jag känner att jag borde. Jag har svårt att relatera till både deras problem och agerande. De är helt enkelt för förvirrade, för menlösa. De blir för mycket av uppdiktade personer. Jag ser inte att de finns i den verkliga världen.
Jag har dividerat om det här med folk runtomkring mig – om problemet med att skriva en bok om personer av det motsatta könet. Det har påpekats att det gjorts bra. Men hur genusvidrigt det än må låta är jag rädd att ett av problemen ligger just där. Konstruktionen kön finns fortfarande, i bemötande från samhället, förväntningar och relationer med andra människor. Och även om det har gjorts bra mansskildringar av kvinnor, och vice versa, så är just den här inte trovärdig.
Men De siamesiska kusinerna har sin behållning. Sandelin är bra på de små iakttagelserna, de där vardagsdetaljerna. Hon skriver på ett trevligt resonerande sätt. Även om det ibland blir lite mycket av den varan är det här man känner igen sig. De små meningslösa besluten en vanlig dag, eller de små snedstegen som ger en panik. Som att man långt efter att man gått utanför dörren inser att man tagit helt fel kläder på sig. Det gör hon bra, beskrivningen av förvirringen i vardagen. Bikaraktärerna är också lyckade. Som blomsterhandlaren som Ralf tar jobb hos. En ensam man nånstans runt de femtio som har blommor som passion i livet. Den snällaste typen av chef.
Men problemet kvarstår: att karaktärerna i det stora hela är svåra att tro på. Att de är lite för onormala, lite för missanpassade. Lite för klumpiga i allt de gör, helt enkelt.
Rasmus Lundgren
Annika Sandelin: De siamesiska kusinerna. Söderströms 2010.
