”Grow, dammit, grow!” är den desperata bön som The Economist utropade på pärmbladet för ett specialnummer om jakten på tillväxt i världsekonomin.
För regeringarna är det fortfarande den ekonomiska tillväxten som står i centrum för alla ansträngningar. Ett exempel är den ”Tillväxtarbetsgrupp” som regeringen tillsatte 2009. Arbetsgruppens slutrapport behandlar livet och samhället utgående från önskan om en snabbare ekonomisk tillväxt. Vetenskap, innovationer och utbildning framhålls givetvis. Företagen och i synnerhet den offentliga sektorn ska strömlinjeformas för att höja produktiviteten ytterligare. Alla berörs av tillväxtkravet, vilket uttryckligen framgår av ett avsnitt som kallas ”politik för olika levnadsskeden” (elämänvaihepolitiikka).
Det är begripligt att ekonomisk tillväxt är ett centralt mål i ett land med utbredd fattigdom och uppenbara möjligheter att höja levnadsstandarden genom institutionella reformer och teknologiska förbättringar. Men hur kommer det sig att tillväxten är så viktig i ett land där levnadsstandarden redan är hög och där fattigdomen mäts i förhållande till en allt mer välbärgad medelklass?
Förklaringen är att vi byggt upp våra samhällen så att de inte tycks fungera utan tillväxt. Vinsterna, sysselsättningen, den offentliga ekonomin, den internationella konkurrenskraften, samhällsfreden och regeringarna drabbas om BNP inte växer tillräckligt snabbt. Sådan är kapitalismen – i synnerhet om skuldsättningsgraden är hög och om kapitalet fritt kan röra sig över nationsgränserna.
Men kapitalismen är inte ensam skyldig till tillväxtmanin. I boken Prosperity without Growth beskriver Tim Jackson konsumismens sociala logik – en avgörande faktor vid sidan av ackumulationslogiken. Tävlan om positioner, strävan att likna och att distansera sig från andra, önskan att med nya artefakter skapa identiteter och fylla ut en ångestfylld tillvaro, är alla starka psykologiska mekanismer som upprätthåller en konsumtionsinriktad livsstil. Vi förstorar och fyller oss själva med hjälp av nya artefakter.
Det viktigaste politiska argumentet för att satsa på fortsatt tillväxt är att det är nödvändigt för att upprätthålla sysselsättningen och för att bekosta välfärdsstatens växande utgifter. Ur nerväxtteoretisk synpunkt finns det två typer av invändningar mot den här argumentationen.
För det första är det ingalunda självklart att fortsatt tillväxt gör det lättare att undvika arbetslöshet eller att garantera välfärden. För det andra är det mycket som talar för att det nu är önskvärt att omdefiniera både arbete och välfärd, och att skapa nya normer och institutioner som bättre motsvarar dagens behov, och som just innebär att man radikalt bryter med den rådande tillväxtmanin.
I varje lärobok i makroekonomi hänvisas till ”Okuns lag”. Enligt den finns det ett empiriskt samband mellan BNP-gapet och arbetslösheten. Om tillväxten inte är ett par procent per år ökar arbetslöshetsgraden. Det här sambandet beror emellertid på att arbetsproduktiviteten har vuxit med just ett par procent per år, medan utbudet av arbetstimmar inte sjunkit. I vårt nuvarande ekonomiska system tycks det helt enkelt vara svårt att ta ut produktivitetsökningarna i form av mindre förvärvsarbete. I stället tvingas vi att på olika sätt stimulera totalefterfrågan för att inte arbetslösheten skall växa.
Att tillväxt inte heller är en garanti för att välfärdsstatens utgifter ska kunna finansieras har i olika sammanhang visats med hjälp av de så kallade Baumol- och Wagner-effekterna.
Enligt ”Baumols sjuka” tenderar personliga tjänster att bli relativt sett dyrare när arbetsproduktiviteten överlag stiger. Eftersom en stor del av de välfärdsstatliga tjänsterna är sådana som inte lätt kan effektiveras innebär en allmän löneförhöjning (som ju är en konsekvens av tillväxten) att dessa tjänsters relativa pris stiger. Ju snabbare den ekonomiska tillväxten är desto sämre blir prisförhållandet mellan sociala tjänster och industriproducerade artefakter. Regeringens ”produktivitetsprogram”, som ju är ett tappert försök att motverka Baumols sjuka, innebär i praktiken att samma tjänster ska produceras av färre anställda. Följden är att kvaliteten blir sämre. Till detta kommer att också de sociala inkomstöverföringarna, t.ex. de framtida pensionerna, är kopplade till den allmänna förtjänstutvecklingen och att deras andel av BNP därför inte minskar hur snabb tillväxten än är.
”Wagners lag” säger att ju högre inkomsterna är desto mer efterfrågas sådana tjänster som det offentliga i huvudsak står för. Exempel är hälsovård, utbildning, trygghet och kultur. I synnerhet beträffande hälsovården är kostnadspressen stark på grund av att allt fler kräver bättre vård och att de nyaste behandlingsmetoderna ska gälla också för dem, trots att de är mycket kostsamma. Kort sagt: ju rikare vi blir desto kräsnare blir vi – och den sociala servicen blir allt ”sämre”. Tillväxten är i lika hög grad orsaken till som lösningen på ”välfärdstatens kris”.
Vi håller på att förflyttas från ”den nöjda medelklassens diktatur” (Claes Andersson) till ”den missnöjda medelklassens diktatur” (Jeja-Pekka Roos).
Att i det rådande ekonomisk-politiska systemet gå in för nerväxt är emellertid inte heller någon lösning på arbetslöshets- och välfärdsproblemen. En acceptabel nerväxt är endast möjlig om det sker en radikal förändring av såväl värderingar som institutioner.
Det har utkommit flera viktiga arbeten som försöker peka ut i vilken riktning dessa förändringar borde ske. Jag skall avsluta med att nämna två nyutkomna verk.
Tim Jacksons bok Prosperity without Growth talar för en omdefiniering av begreppet välstånd. I stället för att fokusera på möjligheterna att konsumera – vilket ju standardekonomer tenderar att göra – framhåller Jackson, i Amartya Sens anda, välstånd som förmågan att blomstra. Jackson tar fasta på psykologen Tim Kassers studier, som visar att materialistiska värderingar har ett högt pris. Det visar sig att personer med så kallade inneboende värderingar har ett bättre liv än de som försöker fylla sitt liv med yttre attribut.
I boken Work after Globalization. Building Occupational Citizenship? skriver Guy Standing om vikten av att bygga upp ett medborgarskap baserat på yrke och på en ekonomisk grundtrygghet. Standing visar hur det ”industriella medborgarskapet”, kollektivavtalssystemen och välfärdsregimerna urholkats av globaliseringen. Två kategorier av arbetare som avviker från standardlönearbetaren har överallt fått en allt större roll.
Den ena är ”profisianer” – ”proficians”, skapat av engelskans ”professional” och ”technician”, en term som Standing är den första att använda. Profisianerna består av självständiga arbetare med specialkunskaper som utför kvalificerade arbeten på korta kontrakt eller som ”konsulter”. Profisianerna har fått ett starkt uppsving i och med liberaliseringen och globaliseringen, men de passar dåligt in i de nationella grundtrygghetssystemen. ”Om man vill vara optimist kan de beskrivas som den globala flexibla ekonomins yrkesmän”, skriver Standing, och tillägger, att deras osäkerhet i arbetet är hög, ”vilket kommer till uttryck i den galna farten på deras oregelbundna dagordningar, stress och utbrändhet”. ( s.107)
Den andra kategorin är prekariatet, som ”flexarbetar” i osäkra och lågavlönade jobb med låg status. De faller utanför de trygghetssystem och de kollektiva förmåner som byggts upp med standardlönearbetaren som målgrupp. Prekariatet saknar sådana företagsförmåner som den fast anställda personalen har, varför det ofta kan löna sig att ersätta fast anställda med korttidsanställda ”frilansare” och ”flexarbetare”.
Standing föreslår en rad reformer som går emot grunderna för det industriella medborgarskapet, men som, genom att stärka yrkesförbundens roll som normsättare, skulle leda till etableringen av ett nytt medborgarskap baserat på yrkestillhörighet. Detta förutsätter en omgestaltning av socialförsäkringssystemen.
I Standings reformförslag utgör en ovillkorlig grundinkomst en viktig hörnsten, bland annat för att minska beroendet av heltidslönearbete och av ständig tillväxt. Han kan som ett första steg mot en ovillkorlig grundinkomst tänka sig en medborgarinkomst som ges dem som deltar i det medborgerliga och demokratiska livet.
Standing förenar ett antikt demokratiideal, en förindustriell yrkesetik och ett globalt ekologiskt ansvar i ett försök att komma tillrätta med de kriser och kontrollsystem som den nyliberala världsekonomin nu är utsatt för. Hans vision är ett viktigt svar på hur vi ska kunna åstadkomma en nerväxt utan nya katastrofer.
Jan Otto Andersson
