Med det nya arbetarpartiet Moderaterna vid makten håller den svenska välfärdsmodellen på att omdanas. Tre fjärdedelar har fått det ekonomiskt bättre, medan en fjärdedel mött avsevärda försämringar. Nationalekonomen Stefan de Vylder och chefredaktören Maria Wallin vittnar om ett folkhem i förfall.
Revorna i det generella välfärdssystemet i Sverige har fördjupats under många år. Den svenska modellen har varit uppbyggd kring socialförsäkringssystem enligt inkomstbortfallsprincipen, vilket förutsätter att människor kommit in i systemet men sedan drabbas av mer eller mindre kortvariga problem som sjukdom eller arbetslöshet. Även vår föräldraförsäkring baseras på att man får barn först efter inträdet på arbetsmarknaden.
Men redan under 90-talskrisen såg vi hur oerhört många människor det var som inte fick fotfäste på arbetsmarknaden och därför aldrig kom in i systemet. Alliansregeringen, med Moderaterna som dominerande parti, hann knappt tillträda efter valet 2006 förrän vi mötte nästa stora ekonomiska kris. Fastän arbetslösheten ökade med stormsteg, drev regeringen igenom sina vallöften och sänkte bland annat inkomstskatterna till staten med 76 miljarder under första mandatperioden, det så kallade jobbskatteavdraget. Ju högre lön desto större skatterabatt. Samtidigt som trygghetsförsäkringarna stramades åt och offentlig verksamhet som skola, vård och omsorg fick nya effektivitetskrav.
Mest debatt har det varit kring försäkringskassans nya strängare regler, som innebär att man inte har rätt till sjukpenning enbart på grund av läkarintyg, utan prövas mot andra jobb som man förmodas klara. Många fall med svårt sjuka och dödsmärkta personer som nekats sjukpenning har speglats i medierna utan att vare sig den förra eller den nyligen tillträdde sjukförsäkringsministern (båda M) backat från de nya reglerna. Inom både sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen har också införts en bortre tidsgräns, när man helt sonika faller ur systemet. Därefter är man hänvisad till ekonomiskt bistånd (socialbidrag).
Detta yttersta – och starkt integritetskränkande – skyddsnät var aldrig avsett för mer än en mycket liten del av befolkningen, men under 2009 betalades drygt elva miljarder kronor ut i ekonomiskt bistånd till 237 000 hushåll, vilket närmar sig toppnoteringarna under 90-talskrisen. Med ökande utbetalningar har även villkoren för socialbidraget stramats upp och folk nekas hjälp, eller förmår inte förödmjuka sig och gå igenom den utredningsprocess som socialtjänsten utför. Stadsmissionen, Frälsningsarmén och Majblomman slår gång på gång larm om att de nu allt oftare får träda in där samhällets skyddsnät tidigare fångade upp behövande. Kyrkans diakoner har krävt värdigare villkor för de mest missgynnade (SocialPolitik nr 4/2009).
Unga utan bostad
De senaste decenniernas trend mot ökad osäkerhet på arbetsmarknaden med färre fasta jobb, och högre andel vikariat, projekt- och timanställningar motverkar etableringen på arbetsmarknaden och ser ut att accelerera i den senaste krisens spår. Även om trenden just börjat vända mot en något minskad arbetslöshet jämfört med förra hösten, är 704 000 personer fortfarande utan arbete. 208 000 av dem är födda utomlands, 138 000 är under 24 år.
Åttio procent, eller fyra av fem arbetslösa under 24 år, har trots att de står till arbetsmarknadens förfogande, inte rätt till a-kassa. Sett till samtliga arbetslösa står varannan arbetslös utanför arbetslöshetsförsäkringen, enligt professor Tapio Salonen i SocialPolitik (nr 2/2010), och är hänvisade till socialbidrag. De unga och de som är födda utomlands har helt enkelt inte hunnit kvala in i trygghetssystemet. För ungdomar med invandrarbakgrund i stadsdelar som Rosengård i Malmö och Hjällbo i Göteborg, handlar det om att 35 procent av alla mellan 20 och 35 år varken studerar eller arbetar.
De ungdomskullar som nu försöker etablera sig på arbets- och bostadsmarknaden föddes under babyboomen 1988–1992. Bristen på små hyreslägenheter, dyra lägenheter, krav på fast jobb och att man inte har några betalningsanmärkningar utgör var för sig en effektiv spärr för många unga att etablera sig på bostadsmarknaden. Idag saknar varannan ung vuxen mellan 20 och 27 år i Stockholm en egen bostad, det vill säga en bostad man äger eller en hyresrätt med förstahandskontrakt. Allra svårast är situationen vad gäller både jobb och bostad för ungdomar med osvenska efternamn. Trettio procent av Stockholms 20–27-åringar bor kvar i föräldrahemmet, i regel mot sin – och förmodligen också föräldrarnas – vilja.
Men de politiska svaren lyser med sin frånvaro. En av båda de politiska blocken omhuldad fråga har däremot i flera år, även mitt under krisen, varit fastighetsskatten. Om den rekordhöga bostadsbristen bland ungdomar, speciellt i storstäderna, har det talats mindre.
Segregerad skola
En annan grupp som obönhörligen halkat efter när det stora flertalet fått det bättre är ensamstående föräldrar. En stor del är kvinnor med generellt sett lägre löner, som ännu inte kompenserats för nedskärningarna i föräldraförsäkringen och framför allt i bostadsbidraget som gjordes under 90-talskrisen. Enligt Swedbanks beräkningar har kärnfamiljen i dagsläget i snitt 110 000 kronor mer per år att röra sig med än enförälderhushållet. Tjugofem procent av alla barn under 18 år växer upp hos ensamstående föräldrar. Av dem lever vart fjärde barn under fattigdomsstrecket (SocialPolitik nr 2/2010).
Även handikapprörelsen höjer rösten mot försäkringskassan som börjat urholka rätten till assistans (”för att kunna leva ett liv som andra” enligt lagen om stöd och service, LSS). Arbetslösheten ligger i snitt på 50 procent för personer med funktionsnedsättning, inom vissa grupper betydligt högre. Att assistansrätten kringskärs innebär ytterligare svårigheter för funktionshindrade att vara yrkesverksamma – med ökad risk för sämre ekonomi och fattigdom.
Kopplingen låg utbildning, hög arbetslöshet och till följd därav sämre ekonomi, har också en annan konsekvens: sämre hälsa. Således är hälsa starkt klassbundet i dagens Sverige. Framför allt gäller det kvinnor och barn. I de senaste numren av SocialPolitik har vi skrivit mycket om sambanden mellan hälsa/ohälsa och socioekonomisk status. Redan tidigare har vi belyst den skam som många barn och vuxna känner just i samband med fattigdom. Att inte få det andra barn får och gör, är smärtsamt och skamfyllt för barnen, men även för föräldrarna, som försakar mycket för att barnen ska kunna hänga med i den alltmer konsumtionsinriktade utvecklingen.
Vi har också lyft fram hur viktig skolan är. Kopplingen mellan dåliga betyg och sämre psykisk hälsa och till och med högre självmordsrisk är tydlig. Lägg därtill att barn som känner sig mera omtyckta av lärare och kamrater i skolan har bättre hälsa även som vuxna än de som inte känner sig/är omtyckta. Studier visar att underklassens barn är mindre omtyckta (SocialPolitik nr 2/2010). Den senaste forskningen från Malmö högskola visar också att barn som väljer att flytta till en mera resultatinriktad skola inte nödvändigtvis får bättre resultat. Men de som ”blir kvar” får generellt sämre studieresultat, kvaliteten sjunker (Stark i P1, SR 7.12.2010). Ingen vinner kunskapsmässigt men det stora flertalet förlorar i en alltmer segregerad skola – liksom landet Sverige som helhet. Alliansens skolpolitik tar målmedvetet steg efter steg mot en alltmer segregerad skola och uppväxt för svenska barn.
Det privata tar över
De förändringar som drivits igenom i sjukförsäkrings- och arbetslöshetsförsäkringssystemet har mötts av starka protester. Inte bara i debatten, folk har också ”röstat med fötterna”. Allt fler tecknar numera privata försäkringar som ger skydd vid sjukdom, arbetslöshet, olyckor, dödsfall och pension. Tendensen har varit stark under de senaste åren visar Folksams rapport Välfärdstendens 2010.
I dag har fyra av tio förvärvsarbetande en privat sjukförsäkring, enligt Folksam, och tre av tio har en privat inkomstförsäkring som gäller vid arbetslöshet. Sex av tio har en olycks- och dödsfallsförsäkring och lika många har tecknat en pensionsförsäkring. Det här kan synas okomplicerat och som ett tecken på individuellt ansvarstagande, men det kan på sikt innebära mindre benägenhet att betala för de generella trygghetssystemen och i förlängningen en minskad legitimitet för det som finns kvar av den svenska välfärdsmodellen.
Samtidigt har en avknoppning skett av förskolor, skolor, vårdcentraler, sjukhus, apotek och äldreomsorg. Sverige har raskt tagit täten bland de länder i Europa som satsat mest och störst på privat skolverksamhet med skattemedel. Dåliga kommunala utförsäljningar av förskolor och skolor har fått rubriker, när de nya ägarna efter bara några år kunnat avyttra dem för miljonvinster. Gamla storkoncerner inom finansvärlden, som exempelvis Wallenbergsfären, ser skola, vård och omsorg som nya marknader att investera i. Och man är tydlig med att man räknar med vinst.
Klyftorna djupnar
Sverige blir alltmer tudelat. Klyftorna ökar. De som har fasta jobb har en högre disponibel inkomst än någonsin tack vare jobbavdrag, skattelättnader och fortfarande relativt sett låga räntor. De rika kan också glädja sig åt avskaffandet av alla skatter på arv och gåvor (som en socialdemokratisk regering tog bort) och förmögenhet (alliansregeringens gåva). Men de som står utanför står mera utanför nu än tidigare.
I boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett, båda välrenommerade forskare i epidemiologi, har den politik som ökar segregation och ekonomiska skillnader inget att hämta, tvärtom. Författarna har genom sammanställning av omfattande forskning från jordens alla hörn bevisat att jämlika samhällen är bättre samhällen. Den variabel som har störst genomslag på så vitt skilda saker som hälsa, tillit, tonårsäktenskap, andel av befolkningen som sitter i fängelse, övervikt, antal mord, elevers resultat i skolan, mental hälsa och missbruk är just ekonomisk jämlikhet. Sverige ligger fortfarande bra till i deras figurer, men de har inte fångat de senaste årens utveckling mot ökande ekonomiska klyftor.
Att ta hand om dem som missgynnas i majoritetssamhället har i alliansens nya välfärdssystem alltmer lagts utanför det offentligas ansvar och blivit en fråga för frivilligorganisationer, välgörenhet och volontärarbete. Från att ha varit generella rättigheter som man får tillgång till under de skeden i livet när man inte kan försörja sig på egen hand, är Sverige på väg mot ett system med individuellt prövade bidrag till dem som kvalar in, och som förmår bita huvudet av skammen och be om hjälp. Men ville vi ha ett samhälle där tre fjärdedelar får det allt bättre och en fjärdedel allt sämre?
Ökat stöd för välfärdsstaten
Låt oss till sist komplicera bilden ytterligare: Omkring 75 procent av svenskarna kan tänka sig att betala mera skatt om pengarna går till sjukvård, äldreomsorg och skola, visar en ny undersökning av sociologen Stefan Svallfors vid Umeå Universitet. Han har vid sex tillfällen sedan 1981, undersökt befolkningens inställning till välfärdspolitiken. När 4 000 svenskar nu blivit tillfrågade igen hade stödet för skattefinansierad välfärd snarast förstärkts sedan 2002.
De flesta anser att välfärden ska finansieras skattevägen. Mera egenfinansiering och fler privata sjukhus och skolor ses som negativt för samhället. En stor majoritet anser att det är stat och kommun som ska sköta utbildning, sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg.
– Det är intressant att uppfattningarna är så väldigt stabila sedan 2002. Inte nog med det, på de punkter man kan se några förändringar så går de nog snarast i riktning mot ökat stöd för välfärdsstaten, säger Stefan Svallfors till TT den 6 december.
Det är väl inte så att alliansregeringen håller på att omdana hela Sverige mot bättre vetande och i en riktning de flesta egentligen inte vill ha?
Stefan deVylder & Maria Wallin
Stefan de Vylder är nationalekonom, författare. Aktuell med boken Världens springnota. Finanskrisen och vägen framåt.
Maria Wallin är chefredaktör för tidskriften SocialPolitik, www.socialpolitik.com
