Jag har just flyttat och pappa skall snart göra det.

När mamma och pappa sällskapade brukade dom skida till varandra genom Centralparken, mellan hennes hem på Maskuvägen i Brunakärr och hans på Lyckovägen i Kottby. Föreställ er det, skog hela vägen. Sedan dess har dom bott ihop, i mera än femtio år.

Pappas alzheimer diagnostiserades för sju år sedan. Först hade mamma en längre tid följt med hans allt mer opålitliga minne och efter att, chefssekreterare som hon varit, skrivit två prydliga A4:or om sina observationer följde hon honom till hälsostationen för att låta undersöka hans minne. Läkaren gjorde ett snabbt test och vände sig sedan till pappa och sa att kvinnor ska nu alltid överreagera, det är inget fel på er. Men det var det. Vi gick vidare till alzheimerföreningens mycket grundligare test och trevligare personal och han fick sin diagnos.

Pappa lärde mig att spela kort och vi brukade spela Casino. Det gick när som helst att locka honom till ett parti, det var bara att sätta sig på dubbelsängen med det gröna överkastet och börja blanda kortpacken.

Tills jag en dag föreslog ett parti och han sa att han inte kan. Jag trodde att han drev med mig, och skrattade och sa att du har ju spelat med mig i trettio år, klart du kan! Men han hade glömt hur man gör, och kunde inte mera.

Ofta under sjukdomens gång har jag slagits av tanken: han är ju som jag! För att innan meningen ens varit sluttänkt tänka om: nej, jag är som han.

Det sägs ofta om alzheimer att den är grym för att den som drabbas av sjukdomen inte längre är sig själv. Jag håller inte med. Jag tror att man kan säga så från ett avstånd, om man inte följer med personen som drabbats. Men min pappa som glömde hur man spelar kort, och som glömt hur man pratar och inte alltid kommer ihåg hur man flyttar benen framåt för att kunna gå, min pappa är min pappa. Min sjuka pappa.

Och ibland blir han bättre. Efter två veckors tystnad svarar han plötsligt på mammas fråga om han vill ha en ostsmörgås: ”Det skulle smaka gott”. Eller när jag gråter vid deras matbord över ett haverat förhållande och tittar upp från bordduken och ser in i hans klarblåa ögon som tittar djupt in i mina och ser oändligt sorgsna ut.

Han vårdas hemma av mamma i två veckor, och sen har hon ledigt i två när han är på vårdhem. En dag skrev personalen en rapport om att de inte kan ha honom där längre, han kräver för mycket personal och är ibland agressiv. Det gjorde oss mycket upprörda, för alzheimer är en sjukdom som kräver vårdare med tid, och har dom inte det är det inte konstigt att patienten blir arg. Jag har fått svaret att det saknas resurser överallt inom sjukvården. Visst. Men ändå är det som att säga att man inte kan vårda cancerpatienter för dom tappar håret och behöver cellgifter. Eller kanske är skillnaden, som någon sa, att alzheimer inte som cancer kan botas.

Nå, det var tomma hot, och systemet med intervallvård fortsätter som förut.

Ännu lite till. Sen flyttar pappa.

Lena Malm

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.