Poesi som ger blodsmak i munnen

av Ny Tid

I sin nya diktsamling skriver Anna Hallberg om familjelivet och kärleken, men också om våldet och döden.

Där Anna Hallbergs förra diktsamling, Mil från 2008, bestod av en kontinuerlig ström av åttaradiga dikter är hennes nu aktuella Colosseum, Kolosseum ett mera uppdelat och sammansatt verk. Där Mil hade en slags förundran över sig och inskrivet i formuleringarna, ibland tydligare, ibland mera dolt, finns förundran i Colosseum, Kolosseum snarare hos läsaren. En förundran över vad som kommer härnäst.

I fem delar bygger Hallberg upp sitt Colosseum, Kolosseum. I första och sista avdelningen är orden och den känsla de betecknar stillsamt organiserade, tyglade, för att i de mellanliggande avdelningarna snarare dansa fritt över sidorna, mer eller mindre våldsamt men ändå många gånger, så som jag uppfattar det, förankrat i en grundkänsla av hoppfullhet.

Ner i skiten, med gula tobaksfingrar. Dit drömmer sig det sällan nämnda diktjaget i Anna Hallbergs diktsamling. Men det är inte den uppgivne rökaren eller alkoholisten vi har att göra med, utan en uppgivet närvarande och stundom våldsam småbarnsmamma, har jag på känn. Hallberg skriver om familjelivet och kärleken, men också om våldet och döden, den oändliga tid som nuet kan utgöra. Ibland väver hon samman förnimmelserna så att enskilda ord blir häpnadsväckande starkt laddade, som jag tolkar verbet ”bankar” i dikten på sidan 14:

 

bära barnen närmast hjärtat

hjärtslagen hörs genom skinnet de

bankar med nävarna

Hallberg rör sig mellan vardagsrealistiska barnfamiljsföreteelser som ”sand i saftglasen”, till frågor om arvslotter, ett oändligt antal cigaretter och blodsmak i munnen.

När allt kommer omkring ligger det ändå något förstoppat över dikterna. Fekalierna trycks bokstavligen tillbaka i en del av dikterna och i andra ges det uttryck för tankar som ter sig halvt fördolda. Och det är väl så det ofta är i dikter. Det är väl där som läsaren många gånger kommer in med sin tolkning.

I bokens andra avdelning, som man kunde kalla en s-avdelning, inleds majoriteten av orden med bokstaven s. Prepositioner och övriga småord utgör undantag. Dessa dikter bildat ett suggestivt flöde, men känns många gånger lite väl konstruerade. Jag får helt enkelt inte grepp om vad poeten försöker säga. Andra gånger, i de kortare dikterna, känns det mer greppbart och inte så förvirrande. Som i den dikt som avslutar avdelningen:

svänger och slår     sprucken swing      i stjärnor

saltkorn     stickor         strån

Som allra bäst är Hallberg i de korta dikterna i bokens avslutande avdelning. Här målar hon upp, eller kanske är det rättare att säga att hon tecknar ner, ögonblicksbilder ur vardagen blandat med skrik, panik och ångest. Känslan av klaustrofobi, som Hallberg driver långt i de övriga avdelningarna, är här mera greppbar och kontrollerad.

I Colosseum, Kolosseum finns många textfragment som talar till mig men boken är svår att formulera tankar kring. Som avslutning låter jag dikten på sidan 159 tala för min läsning:

Jag gick och jag gick inte. Jag var kvar och jag var inte kvar. Jag var du men

du var en annan och hälsade inte.

Heidi von Wright

Anna Hallberg: Colosseum, Kolosseum. Albert Bonniers förlag 2010.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.