Så går en dag ifrån vårt liv och korset måste bäras

av Ny Tid

I väntan på Godot är en pjäs av det slag man skulle vilja citera rad för rad; Sirius Teaterns uppsättning likaså, skriver Sonja Mäkelä.

Det var som om Sirius Teatern hade planerat premiärkvällens absurda väder. I väntan på Godot fick något magiskt över sig alltmedan verkligheten doldes under ett allt tyngre snötäcke. Innanför kyrkosalens färgade fönsterglas några tiotal själar på träbänkar runt en klargrön gräsmatta; utanför yrande puder i gatlyktsken. Sällsamt – och precis rätt för Samuel Becketts existentiellt kittlande klassiker.

I mitten av den stora salen ett naket träd. Vid dess fot två män, varken unga eller gamla, i svarta kostymer. Den magre, i basker och med röd vindtygsjacka ovanpå kavajen, kämpar för att få av sig högerskon. Den andre tuggar på en rova. Det är Estragon och Vladimir och de väntar, bland annat, på att månen ska gå upp.

Det dröjer inte många replikskiften innan man tacksamt kan sjunka in i den trygga övertygelsen att Paul och Paul (Olin och Holländer) är Estragon och Vladimir, det är alldeles uppenbart. I synnerhet Olin som den stundom lakoniska, djupt filosofiska, stundom lättretade, uppgivet arga Gogo, blir allt bättre och mer älskvärd i sin tragikomiska utstrålning ju längre pjäsen lider. Suveränt.

Inledningsvis verkar det som om regissören Niklas Groundstroem skulle ha valt en tämligen rak väg igenom texten – manuset följs till minsta detalj vad gäller dialog och spelanvisningar. Eller förutom barnen då, i ljudlösa yllestrumpor, med spelkorten och askan och ljusen och såpbubblorna. Det undermedvetna, världssjälen? En fin personifiering av en av textens många mystiskt subtila nivåer.

oemotståndligt absurt

Senast när Pozzo och Lucky gör entré – alltså verkligen – kan man konstatera att Groundstroem inte gått där staketet varit som lägst. God, oh! Ja! Absurd teater är inte lätt; det absurda måste sitta rätt. Dennis Hanssons Pozzo är obeskrivligt rätt, och på Willehard Koranders tragiska Lucky kan man inte se sig mätt. I högsta grad förbluffande tolkningar: slavdrivaren, egocentrikern Pozzo som gräll, gräslig, bipolär
golfjuppi och den halvdöde, underkuvade bäraren Lucky som vitfluffig, översminkad transvestit i cowboyboots, peruk och kortkort. (Allt detta från den lilla repliken om att han ”ser lite feminin ut”?)

Det är svårt att tänka sig någon annan än just Hansson som Pozzo. Han har en verkligt omedelbar, oemotståndlig komisk talang som får utryck i kroppsspråk, röstläge, mimik, de minsta nyanserna – när Hansson är på scen vill man knappt blinka, och det är dessutom befriande att få gapskratta (det är trots allt en tragikomedi, bakom den övergipande ångesten).

Korander, å sin sida, står i rampljuset i en av föreställningens vackraste, hemskaste scener: den när Pozzo befaller honom att tänka, något han bara kan göra med silverhatten på huvudet och något han gjorde ack så mycket bättre förut. Nu är hans tankar en rispad LP, ett lexikon med de flesta sidorna utrivna. Men han mässar på, han predikar sitt obegripliga apokalyptiska evangelium med allt starkare, allt mer desperat röst. Man flämtar till när Korander rasar ner på golvet efteråt. En fallen ängel, så vacker.

Groundstroem har fått med Becketts text i sin helhet utan att resultatet varken är för långt eller tungt, och med betoningar som känns rätt. Visualiseringen av Raisa Kilpeläinen och Kalle Ropponen är genomtänkt; speciellt i den andra akten, när trädet fått blommor och det vid dess fot har uppenbarat sig något märkligt, blir deras vision tydlig. Den centrala symbolen är, som sig bör i denna genre, öppen för oändliga tolkningar.

Pjästexten i sig är av det slag man skulle vilja citera rad för rad; Sirius uppsättning likaså. Så många trådar att följa, så många glasklara, enkla, hastigt glimmande insikter. Om, ja, livet och dess mening, människan och hennes lott på denna jävla jord där inget händer, och varje dag är en väntan.

Och frågan framom andra blir så klart: Vad gör vi här? Varför går vi inte? Svar: vi har inte det valet, vi måste vänta, för imorgon kanske … Kanske allt förändras, kanske vi äntligen slipper den fullkomligt absurda grundläggande meningslösheten. (Eller kanske vi hänger oss i stället.)

Sonja Mäkelä

Sirius Teatern: I väntan på Godot. Text: Samuel Beckett. Regi: Niklas Groundstroem. Visualisering: Raisa Kilpeläinen, Kalle Ropponen. I rollerna: Paul Holländer, Paul Olin, Dennis Hansson, Willehard Korander.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.