Identitet är alltid ett problematiskt begrepp, men är den österbottniska identiteten på något vis speciellt problematisk? undrar recensenten en aning förbryllat under läsningen av Söderströms senaste antologi.

Det har inte gått många år sedan jag blev medveten om att det i vårt land finns en trakt som kallas Österbotten. Hur det nu kommer sig hade jag innan jag började studera vid Soc&kom inte ägnat mycket tankeverksamhet åt det extremt platta och otroligt avlägsna landskapet, men det klarnade fort för mig att den österbottniska identiteten var något helt annat än min egen ointressanta konturlösa sydfinländska dito. Och nu då antologin Extremt platt & otroligt nära som bekräftar Österbottens särställning i Finland – man har ju trots allt inte valt att ge ut en antologi om exempelvis Östra Nyland.

Jag är tudelad inför läsningen: dels är jag ärligt nyfiken på den mystiska, för mig fortfarande helt främmande regionen, dels orolig för att min antologiallergi ska förvärras. Resultatet blir en rad frågor och några konstateranden. Först: varför denna bok och för vem är den skriven? Visst kan jag se poängen med att samla många röster inom samma pärmar kring ett (förmodat) intressant tema, något Söderströms gjort redan tidigare i år med Tråkboken (med delvis samma skribenter). Jag kan ändå inte förneka att jag hyser den förutfattade meningen att antologier kommer till för att de går snabbare att producera än romaner och för att de kan tänkas vara kommersiellt lönsamma – perfekta presentböcker, lite roligt lättsamma. Snabbheten märks bland annat i frekvensen korrekturfel.

Av antologins nio skribenter bor två stycken för närvarande i Österbotten, medan de övriga emigrerat söder- eller västerut. En del understryker till och med just det att de har flyttat bort, vilket känns lite oschysst. Identitet är alltid ett problematiskt begrepp, men är den österbottniska identiteten alltså på något vis speciellt problematisk? På grund av det exilösterbottniska perspektivet är minnena, romantiseringarna och exotiseringarna många, vilket ger en känsla av att boken främst kan intressera just nostalgiska emigranter.

Men lite fascinerad blir jag i alla fall – kanske för att skribenterna själva inte riktigt verkar veta vad de tycker och tänker om sin hemtrakt eller vad Österbotten riktigt är. Texterna bidrar till den närmast mytiska bilden av det platta landet; skribenterna plockar fram just de ämnen och symboler som man (läs ”vi andra”) tänker sig att hör ihop med Österbotten: religion, horisonter, dialekter, potatis, obegripliga kortspel och tysta män. Och på tal om män: det är inte bara det att endast tre av nio skribenter är kvinnor, kvinnorna lyser också med sin frånvaro i de flesta av texterna. Både Kaj Korkea-aho och Lars Sund nämner ”den äkta österbottniska mannen” (må vara att de gör det väl medvetna om det vanskliga med stereotyper och med syfte att ifrågasätta), men var är kvinnorna, undrar jag, vad utmärker dem?

Inte oväntat är det en poet som bidrar med den mest skönlitterärt njutbara texten, Catarina Gripenbergs ”Jordbok/Ordbok” är lagom flummigt associativ och böljande med flera fyndiga finurligheter. Kontrasten till det påföljande reportaget ”Välkommen till bibelbältet” av Philip Teir är stor, och får den senare texten att kännas rätt tung i sin saklighet, även om dess tema förvisso är relevant. Att det framkommer att reportaget publicerats tidigare i Hufvudstadsbladet i en kortare version, känns ändå lite snopet och bidrar till känslan att det här med antologi är lite fuskigt.

Marko Hautala, den ende finnen i gänget, har skrivit en tänkvärd och fin text om språk och identitet och om gränsområdet där ”ljuset tillåts vara både en partikel och en våg”.  Den avslutande texten om det litterära Österbotten av Ralf Andtbacka bidrar med angelägen självreflektion och formulerar några fina sammanfattningar för hela volymen, t.ex: ”Föreställningen om en plats är ofta intressantare än verkligheten. [ … ] Österbotten som myt, kliché, fördom, fantasi och, fortsättningsvis, alstrare av symbolisk energi inom den finlandssvenska kulturkretsen [ … ]”. Det är detta Österbotten Extremt platt & otroligt nära slutligen handlar om – vad det ”riktiga” Österbotten kan tänkas vara förblir alltjämt oklart.

Sonja Mäkelä

Philip Teir (red): Extremt platt & otroligt nära. Texter om Österbotten. Söderströms 2010.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.