Den svenska tidskriften Brand har initierat en diskussion kring artikeln Life in Limbo, som är skriven av det brittiska kollektivet Turbulence. Även om nyliberalismen idag är utdömd, betyder det inte att vänstern vet hur den skall agera, skriver Olivia Penelope Maury och Valter Sandell.

Nyliberalismen som riktat sig rakt till individen har även lyckats forma individen till att i medvetandet vara härskare över sig själv och oberoende av sociala relationer, även om det mer handlar om att välja mellan olika sorters färdigt definierade identiteter.

Det är i arbetets namn som individen formas. Utan arbete är du ingenting, har ingenstans att gå och inga förmåner att njuta av. Det är så att säga din möjlighet eller sannolikhet att bli anställd som tillåter dig mobilitet och frihet. Idealet är en normal och stark person som inte böjer sig för sjukdomar och depression, skapade till exempel på jobbet. Folk tvingas att bli mänskligt kapital och hela tiden förbättra på sig själv för att öka värdet på det mänskliga kapitalet.

Vi talar om vår gemenskap som den som innefattar antagonismen mot mittfältet, det politiska fältets centrum som efter trettio år av global nyliberalism börjat vittra sönder och som leder till att vårt gemensamma också gör det. Men är detta sätt att se på saken skrivet i sten? Kunde man inte vända på det hela, och försöka forma en enhetlig mur runt ruinerna, med gemensamma viljor om hur en vidare utveckling skulle se ut och på det sättet forma ruinernas uppbyggnad istället för att vänta på att de börjar byggas upp och sedan forma ny antagonism? Genom att forma en bas av gemensamma intressen kommer väl antagonismen mot mittfältet att långsamt uppstå. Med andra ord måste vi vara uppmärksamma om hur problemen uppfattas och ifrågasätta dem. I den här världen är ingenting omöjligt. Högern tar åt sig vitt och brett av ting som ansetts vara omöjliga och ser med stor optimism på till exempel mänsklig fysisk kapacitet. För snart femtio år sedan steg den första mannen på månen och idag manipuleras generna. Slavoj Zizek menar att vänstern i början av 1900-talet visste vad de skulle göra, men behövde vänta på rätt tillfälle. Idag vet vi inte vad vi skall göra men vi måste agera snabbt och leva som om vi var totalt fria.

Ett nytt ”vi” är det som behövs konstrueras och där är det viktigt att det verkligen blir en ny sammansättning av individer, och inte en gammal rörelse med nya mål. Vi kan se de många olika kamperna som är på gång på olika håll och föreställa oss hur stort det gemensamma skulle kunna vara. Det gäller även att få individer och grupperingar att förstå varför de skulle kunna vara en del av det gemensamma eller att inse vad som är gemensamt med andra kamper. Viktigt är att upptäcka möjligheterna, och inte fastna med tanken i föråldrade mål och ideologier. Lite som den finansiella sektorn använder sina krisskulder för att i fortsättningen också ha en kontroll över politiken, lite som ny infrastruktur i en stad kan bli dess öde, kan vänsterns svaghet ses som en unik möjlighet. Stater i kris är inte något som tillåter vänstern att överge sitt intellektuella jobb, utan en ytterligare möjlighet.

För att konstruera ett nytt ”vi” behövs gemensamma visioner och idéer att bygga projektet kring.

Utbredningen av allmänningarna innefattar strukturella förändringar. Allmänningarna, de gemensamma resurserna, får inte endast betraktas som ett sätt att garantera att alla får bröd på bordet, avgiftsfri utbildning och ett läkarbesök i behov. Utbredningen av allmänningarna öppnar för en förskjutning av maktpositionerna i samhället. En garanterad grundinkomst stärker arbetskraftens makt i förhållande till kapitalet, skriver Erik Olin Wright i artikeln Basic Income as a Socialist Project (2006). Allmänningarna kan alltså i denna mening fungera som ett politiskt vapen i uppbyggandet av det gemensamma, mot en socialism som betonar processen av själva uppbyggandet snarare än utopiska samhällsmodeller. En garanterad grundinkomst är ett exempel på allmänningar som vi vill nå.

Det är ändå farligt att glömma det dialektiska synsättet på samhället trots det nyliberala magplasket. Förskjutningen av mittfältet innebär inte ett slut på motsättningarna. Nyliberalismens tendens att stänga ut grupper ur det sociala skyddsnätet har varit ett kärt projekt för högern, men vänsterns nostalgiska kommentarer om hur välfärden skall byggas upp igen kan inte bottna i det förgångna. Vi måste lyfta blicken.Olivia Penelope Maury&Valter Sandell

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.