Fredrika Spindlers personligt skrivna Nietzsche – kropp, konst, kunskap är en tidvis givande omformulering av de rådande tolkningstraditionerna. Men slutresultatet känns tamt och tandlöst. Och är Deleuze en tillräcklig referensram?
Påståendet att Friedrich Nietzsche i dag är aktuell – ja rent ut av aktuellare än någonsin – har under de senaste årtiondena upprepats flitigt. Faktiskt så flitigt att man kan tänkas bli trött på det hela. Inte på Nietzsche då, utan på hans läsare.
Ett vanligt sätt att närma sig Nietzsches inflytande är genom att peka på den strävan efter en tredelad omvärdering som uttrycks i hans texter: behovet av en upplösning av kunskapsteorin, jaget och den stela etiken – detta brukar sammanfattas som kritiken av moderniteten. Nietzsches revolutionära karaktär är välkänd: De gamla texterna brukar citeras som grunden eller programförklaringen och modellexemplet för nittonhundratalets anti-auktoritativa filosofiriktningar, oberoende av vilka detaljer vi egentligen syftar på.
Nietzsche blir den pragmatiska, hermeneutiska, dekonstruerande filosofins föregångare och provkanin: som ingen annan filosof har Nietzsche kunnat tolkas, skapas och omskapas. Detta börjar med Nietzsche själv som i Ecce Homo talar om sin egen mångfaldighet och avståndet mellan text och författare, och hundra år av läsningar har byggt på detta. ”Nietzsche” har aldrig syftat på någon specifik person, för idén om enhetlighet är en kvarleva av gudadyrkan och idélära. ”Nietzsche” är en benämning på en samling texter från den senare hälften av det nittonde århundradet, samt på allt det som sagts om dessa texter senare. ”Nietzsche” är en summarisk benämning på den självkritiska filosofins drömmar om en värld utan ett behov att underkasta sig högre makter; vare sig det handlar om gudar, jaget, medvetandet, rationaliteten, logiken, naturvetenskaperna, lingvistiken, de politiska ideologierna eller något annat. ”Nietzsche” är en benämningen på en radikal förändring i den mänskliga självförståelsen, benämningen på vägen mot mångfalden och de tusen nivåerna.
Det är i denna rådande främst fransk-amerikanska tolkningstradition som Fredrika Spindlers bok Nietzsche – Kropp, konst, kunskap placerar sig. Av Spindler har tidigare publicerats en populärvetenskaplig bok om Spinoza och hon har lovat avsluta den tredelade serien med en bok om Gilles Deleuze – vars bok Nietzsche et la philosophie från 1962 kanske är den första klassikern inom den ovannämnda traditionen. Det är också Deleuze som anger tonen för Spindlers bok – på gott och ont.
frågan om jaget
Spindlers utgångspunkt och ledtråd genom boken är de frågor om personlighet, forfattarskap och auktoritet som Nietzsche tangerar i sin sista bok Ecce Homo. Genom att börja från slutet – tidpunkten i Nietzsches liv då en möjligast stor mängd text med innefattade variationer kan bilda bakgrunden – kommer Spindler in på frågan om jaget.
Ecce Homo är den nya filosofins självbiografi, ett försök att skriva om det vi kallar en persons liv utan att falla i de varggropar av färdiga roller – det fasta jaget – som vi är vana att möta i de filosofiska sjävhävdelserna (Augustinus, Rousseau, Descartes etc.) I Ecce Homo presenterar Nietzsche ett antal olika masker, olika identiteter med otaliga relationer som han antagit under sitt liv: Schopenhauer, Wagner, Dionysos, Antikrist, Zarathustra och så vidare i närmast all oändlighet. Spindler menar att Nietzsche på detta sätt pekar på futtigheten i ett egennamn som hans eget: ”Nietzsche” i sig är inget – det är mångfalden, relationerna som är av betydelse. ”Nietzsche / … / gör inget mindre än att uppfinna begreppet Nietzsche” skriver Spindler. Det är det sokratiska ”känn dig själv” som måste övervinnas. Tanken om kunskap om jaget genom introspektion är falsk och skadlig. Här kan vi ana ett kommande eko av fler nittonhundratals-ismer än vi kan räkna på våra fingrar.
Spindler ser det dock inte som sin uppgift att ge någon närgående presentation av Nietzsches kunskapsteoretiska uttalanden – hon koncentrerar sig på ett fritt flödande lovsjungande av kroppsligheten, kroppens funktion i kunskapandet. Tyvärr leder detta till att hela upplägget blir beklagligt fumligt och för att få ut något av denna utläggning krävs en del bakgrundskunskap om den stora flytt mot diverse pragmatismer som skett under nittonhundratalet. Annars går de för den traditionella filosofin så ödeläggande slutsatserna förbi oss, och kvar blir endast plattityder som ”vi är inte i kroppen, vi är kroppen”.
Det samma gäller de förvånansvärt tama avsnitten om enhetligheten i fältet av mänsklig aktivitet. Spindler tar visserligen friskt tag i Nietzsches kanske mest radikala idé – dekonstruktionen av tvåställigheter, i detta fall natur-kultur, vetenskap-konst, naturvetanskaper-humaniora och den så kallade sanningens moraliska överlägsenhet i relation till kunnandet – och poängterar människans roll som skapare (oberoende av om aktiviteten är exempelvis bildkonst eller fysik). Men sedan tappar hon bort sig i pseudo-existentialistiska termer om överflöd och brist som drivande krafter. Att Nietzsche har talat i liknande termer är ingen orsak att fortsätta göra det.
oklar målgrupp
Spindlers bok plågas av två frågor som läsaren inte kan släppa? Varför denna bok och varför på detta sätt? Det största problemet är att man redan i årtionden kunnat läsa så gott som allt i boken i andra böcker. Problemet är dock inte att saker upprepas, utan att man låter bli att erkänna och utnyttja möjligheterna i att de gör det.
Deleuze är den självklara hjälten i Spindlers bok, men åtminstone ur en pedagogisk synvinkel skulle verket ha mått bra av att uttalat ta med även andra delar av den enorma mängd litteratur som format dagens förståelse av Nietzsche – även om och kanske i synnerhet om Spindler tänkt nå en bredare publik. Om hon tänkt det förblir dock en obesvarad fråga – som så ofta med liknande böcker är målgruppen mycket oklar. Nietzsche – kropp, konst, kunskap är varken en egentlig lärobok eller en akademisk skrift, men inte heller populärvetenskap i någon vanlig mening.
Man kunde tänka sig att Spindler eftersträvat den frihet som många andra av Nietzsches efterföljare utnyttjat, men i just denna bok är det beslutet inte nödvändigtvis det bästa. Språkbruket och upplägget är influerat av Deleuze och förstås Nietzsche själv, och balanserar konstant på gränsen till ett slags kvasi-metafysisk och för detta ändamål opassande vokabulär – ord som ”varat” eller det deleuzeiska ”immanens” kunde man helt enkelt låta bli att använda.
I allmänhet ger Deleuze med sin vilja att delvis hålla kvar tron på metafysiken ett ifrågasättbart perspektiv på Nietzsche, trots hans auktoritet och det faktum att det säkert finns många läsare som hellre skulle ta den heideggerska sidan av klyftan – den där Nietzsche klassas som den sista metafysikern. Men då Spindler annars verkar sälla sig till dem som ser Nietzsches texter som uttryck för en mjuk naturalism och ett av de allra viktigaste slagen för en icke-diskriminerande och kunskapsteoretiskt jämlik världssyn, så kunde det deleuzeiska perspektivet gärna få komplementeras med andra.
Otso Harju
Fredrika Spindler:
Nietzsche – kropp, konst, kunskap.
Glänta 2010.
