Från reproduktion till överdrift, avskalning och humor. Utställningen RE/VOLT kan ses som sex konstnärers försök att bearbeta informationen som omger oss på ett kreativt sätt.

I Kalhama & Piippos välupplysta galleri hittar man som bäst en ovanligt grann och glansig utställning. I RE/VOLT sammanförs, enligt galleriets egen utsago, sex unga och aktuella konstnärer som formar sin generations konst. Det är genomgående snyggt, slipat och fräscht – en utställning att flanera omkring i om man är en trendmedveten konstinvesterare – men också en fungerande helhet, som på olika sätt tangerar ytan och huruvida det finns något under den.

Rauha Mäkilä (f. 1980) har figurerat på galleriet redan tidigare, både i solo- och grupputställningar. Hennes kännspaka målningar med granna färger och bjärta kontraster kunde lätt vara avmålade reklamer. Personerna är unga, slanka och klatschigt klädda, mot enfärgade bakgrunder. Kontrasten till reklamens slipade bildspråk skapas av Mäkiläs nästan aggressivt slafsiga sätt att breda ut färg. Det rinner, klumpar sig och klottar av sig. Det har en arrogant elegans, som får bilden att vackla mellan flirtig och motbjudande. Samtidigt känns sättet att måla som en revirmarkering: detta är inte en reklambild, för den är målad. Var och en kan själv känna efter hur och om bilden förändras av denna behandling.

Samppa Törmälehto (f. 1977) målar, även han. Area 15 och The Garage of Mr. Matuschka är båda landskap, men liksom Mäkiläs alster är de påfallande platta. Landskapet består av målade fält, nyckfulla fläckar, spår och tomma bitar duk. Ovanpå allt detta finns små föreställande element, som tycks plockade på måfå ur populärkulturens visuella ordbok. Denna skenbara slumpmässighet är alls inte av ondo. Mr. Matuschkas garage, d.v.s. en rysk docka med stort egnahemshus och fin bil, står stadigt i ingenstans, vilket känns helt rätt. I Törmälehtos målningar rör allt på sig, utom byggnaderna, som verkar stå fast. Det skapar en apokalyptisk vibration och ger bilderna laddning.

Timo Vaittinens (f. 1976) målningar vibrerar också apokalyptiskt. Hans collagemålningar är små och detaljrika. Med osannolika neonfärgskombinationer och tjocka, glansiga lager harts, har de sitt alldeles egna, svårgripbara universum.

Här liksom i Törmälehtos bilder finner betraktaren sig i ett visuellt kaos av igenkännbara element i fel ordning eller i fel sammanhang.

djurskalle och nitar

För att återkomma till reklamvärlden, har Sasha Huber (f. 1975) en intressant relation till de kommersiella bilderna. Hennes verk Trophy 1 (Rhino Skull) är ett djurkranium avbildat med automatisk nitmaskin på träskiva. Huber har tidigare behandlat Haitis blodiga historia med samma teknik. Skjutandet av nitar syftar till våld, där varje nit kunde vara ett pistolskott. Trophy 1 är den första i en serie om Akseli Gallen-Kallelas jaktresor i nuvarande Kenya.

Trots det inbyggda våldet (både visuellt och tekniskt) vilar en sval elegans över verket. Helheten är modernistiskt dämpad, med det ljusa björkträet och nitarnas metallglans som färgskala. Med tanke på det starka ställningstagandet bakom bilden, liknar den förvillande mycket design. Skallen hör till populärkulturens favoriter, den har fått symbolisera så mycket att våldet runnit av. Djurskallar kan man slänga in i inredningen som exotisk krydda och olika sorters nitar är standarddekoration inom mode. Det finns ett gap mellan innehåll och uttryck som är problematiskt, men också fruktbart. Vad har hänt med den föreställande bilden om stora skallar av metall visserligen associeras till massmord, men först  och främst till paljettdekorationer?

OBEKVÄMA SANNINGAR

I detta kärr av bilder och deras alltför många betydelser, finns mycket att hämta.

Alla bilder som laddas med budskap och sprids omkring oss, säger en hel del om de paradoxer och obekväma sanningar vår kultur bygger på. Frågan är hur man handskas med all information för att bearbeta den kreativt. RE/VOLT kan ses som sex konstnärers sätt att tackla detta problem. Det går från reproduktion till överdrift, avskalning och humor.

För humorn står framför allt Mi Duncker (f. 1963), vars videoskulptur Siniset silmät (Blå ögon) är avväpnande och underfundig.

Sist men icke minst bidrar Susanna Majuri (f. 1978) med lite poesi. På utställningen finns två foton, där vattnet distanserar och förvrider både landskapet och människan. De är fascinerande, drömlika bilder, där tyngdlagen och vardagen upplöses i en subjektiv, psykologisk verklighet. De två verken hör till de mer abstrakta i hennes produktion och ett av dem heter till och med Maalaus (Målning).

Intressant nog är det utställningens enda fotograf som behandlar djupet i bilden. Här visar inte objekten upp sig, de sjunker undan och löses upp i kanterna.

Emma Rönnholm

RE/VOLT. Mi Duncker, Sasha Huber, Susanna Majuri, Rauha Mäkilä, Samppa Törmälehto, Timo Vaittinen. Gallery Kalhama & Piippo Contemporary, till 6.2.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.