Förra veckan uttryckte den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth sitt missnöje över hur kulturjournalistiken skapar rädsla bland vanliga människor och gör det svårt för kulturinstitutioner att fixa privata sponsorer. Kulturredaktioner borde ha ”en mer inkluderande hållning”, sade hon i Sveriges Radio.
Även om uttalandet kanske ligger i linje med högerns drömmar om total marknadsanpassning är det anmärkningsvärt att en kulturminister navigerar så klumpigt i det landskap hon är satt att förvalta. De kritiska reaktionerna lät naturligtvis inte vänta på sig och att desto mer deklarera den svenska kulturministerns inkompetens känns därför meningslöst. Däremot kan det ju ändå vara intressant att reflektera kring det Adelsohn Liljeroth säger i sak. Kritik mot den ”elitistiska kulturjournalistiken” är inte ovanlig, men att inte låtsas om den är dumt.
För om man lägger emfas på ordet journalistik i kulturjournalistik hittar man de facto ett visst stöd för en önskan om en ”inkluderande hållning”. I alla fall i den meningen att journalistik per definition är (och ska vara) en extrovert verksamhet. En recension får naturligtvis gärna utgöra en replik i en dialog mellan recensenten, konstnären och en kontext, men den primära mottagaren är läsaren som kan vara mer eller mindre bekant med kontexten. För kulturjournalisten eller recensenten ligger utmaningen i att vidga denna kontext i två olika bemärkelser. Dels så att nya läsare, med en begränsad
förförståelse, bjuds in, dels så att recensionen
också erbjuder nya infallsvinklar för de läsare
som redan är bekanta med kontexten. Ju mer heterogen publiken är desto svårare blir den balansgången (och ibland måste målgruppen begränsas). Kulturjournalistens specifika uppdraget är ändå att producera den sorts journalistik som fördjupar och problematiserar. Den enkla, rapporterande och refererande journalistiken tar andra hand om.
Självklart misslyckas kulturjournalisten ibland med sitt uppdrag. Ibland är analysen dålig. Då är det kulturarbetaren i kulturjournalisten som misslyckas, och det är egentligen förlåtligt. Värre är det när journalisten i kulturjournalisten misslyckas. Det händer bland annat i följande fall:
1. När den narcissistiska kulturjournalisten med en viss terminologi och stilistik vill markera sin egen briljans och på så sätt exkluderar läsare genom att i onödan ge dem mindervärdeskomplex.
2. När den svaga skribenten klär sina analyser i ett onödigt tillkrånglat språk för att han inte förmår skriva lättfattligt och djuplodande. Försvaret att det komplicerade måste skrivas komplicerat håller bara delvis och bara ibland.
Att överstora egon eller dåligt språk inte borde komma mellan innehållet och läsaren är oftast ett rimligt krav i förståelsens och öppenhetens namn. Samtidigt har också läsaren (eller medborgaren om man så vill) ett ansvar att inte alltid välja den lätta vägen i sin mediekonsumtion.
För övrigt borde kulturjournalister ge upp de eviga jämförelserna med ”exkluderande” sportsidor, eftersom de haltar. Expressen kulturchef Karin Olsson menar till exempel att sporten aldrig ”förklarar vad offside är, vilket är ett lika mystiskt fenomen för mig som poststrukturalismen för andra”.
Må så vara. Men en normalbegåvad människa kan lära sig precis alla dimensioner av offsideregeln på tio minuter. Den är betydligt mindre mystisk än poststrukturalismen. Den kräver ingen debatt, ingen analys, inga omprövningar. På reprisbilderna i slow-motion ser man vad som är sant. Den ”svåra” kulturjournalistikens främsta försvar ligger just i att detta inte är möjligt.
Fredrik Sonck
