De första åren av det enade Jemens historia bådade gott, men landets fjärde parlametsval som skulle äga rum 2009 sköts upp. Går Jemen mot samma öde som Tunisien och Egypten eller lyckas de sittande makthavarna uppnå demokrati?
Efter närmare hundra år av brittiskt styre blev Sydjemen självständigt år 1967. Socialism infördes och jemenitiska funktionärer utbildades i Sovjetunionen.
I Nordjemen pågick inbördeskrig under hela sextiotalet. Rojalisterna stöddes av Saudiarabien medan republikanerna fick hjälp från Egypten. År 1969 upphörde saudiernas stöd och därmed inbördeskriget. Efter ett decennium av statskupper utropades Ali Abdullah Saleh till president år 1978 och år 1985 hölls de första lokala valen.
Under senare delen av åttiotalet ledde Gorbatjovs politik till att det ekonomiska stödet till Sydjemen reducerades kraftigt och sammanslagningen med Nordjemen, som länge varit målet, kom allt närmare. Uppdelningen har uppfattats som en rest från den koloniala tiden och den ideologiska klyftan mellan det marxistiska Sydjemen och det mera pragmatiskt, nationalistiskt och muslimskt orienterade Nordjemen hade minskat.
De två elnäten slogs ihop och stora förhoppningar knöts till exploateringen av oljan som upptäcktes på åttiotalet, särskilt till den olja som hade hittats kring den gemensamma gränsen. I maj 1990 gick de två länderna samman och republiken Jemen utropades.
Självfallet fanns många problem kvar att lösa, däribland att en del nordjemeniter ansåg Adenborna i syd vara ”gudlösa” och att Adenborna var bekymrade över att förlora den jämlikhet som hade vuxit fram i den socialistiska staten.
Omvärlden var oroad för hur gamla lojaliteter skulle påverka de avtal som landet nu ingick och det saudiska kungadömet var uttalat emot enandet. Det nya Jemen är den folkrikaste staten på Arabiska halvön och olja är dess viktigaste naturresurs. För grannen i norr stod mycket på spel: den sammanlagda befolkningen skulle bli större än den saudiska och Saudiarabiens position skulle försämras, både i de gränstvister som pågick och i konkurrensen om oljekunder. Därtill var det nya landet en republik som aspirerade på demokrati.
Relativt fritt
Trots fattigdom och bristande kontroll över delar av landet, har Jemen utvecklats mot demokrati med allmänna val – något som fortfarande inte är en självklarhet i regionen. Människorättsorganisationer verkar relativt fritt och en dialog mellan dem och regeringen förekommer. Jemen har kvinnliga ministrar, ambassadörer och domare och i början av nittiotalet ansågs landet ha den mest frispråkiga pressen i arabvärlden.
De första fyra åren efter sammanslagningen var landets hittills bästa, enligt Zaid al-Wazir, historiker och ordförande för Yemen Heritage & Research Center. Man värnade om medborgerliga fri- och rättigheter, oppositionspartierna blomstrade, ekonomin var på väg åt rätt håll och den politiska medvetenheten spred sig.
Men reformarbetet stördes av att USA minskade sitt utvecklings- och säkerhetsbistånd med sextio procent och att Saudiarabien kastade ut närmare en miljon jemenitiska gästarbetare som en reaktion på att Jemen föreslog en annan lösning än den amerikanska och saudiska i Gulfkriget 1990–1991.
Bakslaget till trots stod jemeniterna fast vid demokratiseringen: allmänna val hölls 1993 och en koalitionsregering bildades. Medan valresultatens giltighet ifrågasattes, utsattes oljeraffinaderier i början av år 1994 för sabotage. Flera allvarliga explosioner inträffade, iscensatta av den saudiska regimen enligt jemenitisk press och Financial Times.
Den sammantagna situationen ledde till ett inbördeskrig där oppositionen kvästes för ett tag och president Salehs makt utökades.
Fattigdomen, som hade börjat minska på nittiotalet, ökade åter i början av 2000-talet, vilket tillsammans med den tilltagande centraliseringen och korruptionen ledde till kritik mot presidenten. Kritiken kom nu från Islah-partiet, som historiskt har stått presidenten nära, och Socialistpartiet, som har rötter i södra Jemen och tidigare var regeringspartiets största utmanare.
Korruption ökar
Inför valen 2006 bildades al-Liqa’ al-Mushtarak, en oppositionskoalition med Islah och Socialistpartiet i täten. Man ville ha en ny vallag och nå en bred överenskommelse om hur fria och rättvisa val skulle hållas.
Men ingen överenskommelse nåddes. Efter valet fortsatte koalitionen att kräva en ny vallag, transparent rösträkning och neutralitet i statligt finansierade medier. Presidenten utsåg då ensam ledamöter i den kommission som skulle utarbeta en ny lag samt övervaka tillämpningen av den och regeringspartiet föreslog en övergång till proportionella val.
I februari 2009 kom partierna överens om att skjuta upp valen till 2011 och började skissa på en plan för att reformera valsystemet. Under hösten kom man fram till en kompromiss som innefattar val till både parlamentet och den rådgivande församlingen majlis al-shûra, som presidenten tidigare utsåg direkt.
Fernando Carvajal är statsvetare och ordförande för The Society of Arab and Islamic studies. Att man har skjutit upp valet kan, enligt Carvajal, vara ett tecken på att makthavarna tar demokratiseringsprocessen på allvar, men för att ett maktskifte verkligen ska bli möjligt måste Jemen helt gå över till proportionella val.
Jeltsje Boersma, statsvetare med inriktning på konflikthantering och styrelseskick, menar att människor länge känt sig uteslutna från makten och att uppskjutandet av valet kan ha gjort dem mer medvetna om behovet av förändring i samhället.
Det faktum att den starka regeringsledaren Saleh inte kan sitta fler perioder kan också stärka den politiska konkurrensen. Ett par veckor sedan uppgav presidenten att han kommer att avgå och att hans son inte kommer att kandidera till presidentvalet 2013. Beslutet kan ses som följden av den protestvåg som Jemen och andra arabiska länder genomgått den senaste tiden.
Folket protesterar
Men sedan början av 2008 befinner sig Jemen i en djup ekonomisk kris. Därutöver har jordbruket inte gett några inkomster de senaste åren och den instabila situationen har minskat Jemens export av olja.
Som en följd av sämre levnadsvillkor har de folkliga protesterna ökat både i de norra och södra delarna av landet – i norr även som en reaktion på att Saleh brutit vallöften, som han bland annat gett en shiitisk stam i vilken han själv har sina rötter.
Läget ledde även till att stamledarna återgick till en högre grad av självstyre, vilket innebär en förlust av säkerhet både i och utanför städerna samt mer korruption.
Flertalet oppositionspolitiker påpekade att jemeniterna endast skenbart väljer sina ledare – valet hålls bakom lyckta dörrar och genom utländska givare.
I september 2009 larmade FN om krissituation. Omkring 35 000 människor var instängda i den belägrade nordjemenitiska staden Saada och runt 100 000 människor var på flykt. Enligt regeringen hade armén dödat över hundra så kallade rebeller, i avsikt att en gång för alla slå ned det väpnade upproret.
Terrorister tränar
I början av januari 2010 larmade USA om att al-Qaida hade träningsläger i Jemen och i mitten av januari tillkännagav USA att stödet för bekämpning av terrorism i Jemen, som låg på 67 miljoner dollar, skulle mer än fördubblas. Syftet är att utbilda och utrusta soldater. Beloppet kan jämföras med USA:s utvecklings- och säkerhetsbistånd till Jemen som ska öka från 40,5 till 63 miljoner. Syftet med detta bistånd är att undanröja en del förutsättningar för al-Qaidas rekrytering – att skapa arbetstillfällen, utveckla jordbruket, bygga skolor och förbättra sjukvården.
Jemen har problem att lösa, men bilden av ett land på randen till ekonomisk och politisk kollaps är uppenbart överdriven, menar Carvajal.
Oppositionspolitiker anser att bilden gynnar Saudiarabien och ökar USA:s möjlighet till inflytande över regionen, de jemenitiska naturresurserna och landets politiska utveckling – genom att öka det militära stödet skapar man utrymme att påverka de inrikespolitiska besluten.
FN borde genomskåda överdrifterna och EU:s ledare borde inta ett mer rationellt, humanitärt och icke-militärt förhållningssätt i sitt internationella stödarbete för att den demokratiska processen ska stärkas. De jemenitiska politiska ledarna måste skärpa sig för att fler medborgare ska våga inta ett rationellt och icke-auktoritärt förhållningssätt till samhällsfrågor.
Carvajal ger flera konstruktiva förslag, däribland en rikstäckande kampanj för att aktivera och förbättra den politiska medvetenheten bland medborgarna.
I de flesta länder har demokratisering skett över en lång tidsperiod. Som Zaid al-Wazir säger: Vägen till demokrati går genom kunskap om landets kultur och principer, inte genom blind kloning.
Gordana Malesevic
