1,1K

Skriv en bok. Inte för att bli känd eller publicerad eller ens läst (och allra minst för att bli rik). Man kan skriva en bok för sin egen skull, av en enda enkel orsak: det är ett så väldigt effektivt sätt att lära sig hantera hålet.

Det finns två sorters hål. Den första sorten dök upp för mig redan i barndomen, kanske om söndagarna, efter att jag hade slutat leka och innan maten var klar. Då jag låg där och väntade på maten kunde jag ibland, till min stora skräck, se att det egentligen inte fanns något i mellanrummet, mellan leken och maten. Det där mellanrummet, mellan leken och maten, det är en del av hålet. Man kunde säga att det är ett ställe dit man faller när ingen längre säger åt en vad man ska göra. Fast på den tiden föll man kanske inte så mycket längre än grinigt platt på söndagssoffan.

Den andra sortens hål dök upp på pappret, när jag började skriva uppsatser på universitetet. Mitt ämne var filosofi och till filosofin hör som bekant att förstöra allt man vet innan man börjar bygga. Det hör till att man går omkring bland ruiner. Men i sådana fall, när det handlar om vetenskap, kommer den akademiska formen förr eller senare in och räddar en. Och fallet är ändå inte längre än platt på skrivbordet. Kanske landar man i en hög av ”dåliga böcker”, de som utger sig för att veta något om verkligheten, eller ännu bättre, om hur man skriver uppsats. Det var ett metodiskt hål. Det på söndagssoffan i högsta grad existentiellt.

Nu sitter jag dock här, i ett dubbelhål. Min vardag är en enda lång söndag, förutom att ingen avbryter mig ens när det är dags för mat och mitt papper är tommare än någonsin, för nu ligger också den trygga akademiska strukturen i ruiner.

Jag inför därför rutiner. Jag stiger upp så tidigt att jag är trött och grinig, för detta är minsann inte är roligt. Jag duschar, blåser håret, väljer kläder och sminkar mig. Min klocka ringer när det är dags för lunch. Då har jag en timme på mig. Annars hinner jag inte. Jag diskar efter mig när jag lunchat, för min mamma jobbar inte här. Jag dricker kaffe klockan två. Klockan tre vill jag gå och lägga mig på soffan, men det gör jag inte. Klockan fem går jag ut en sväng och kommer sedan hem och slänger mig på soffan och pustar ut, efter min långa arbetsdag.

Man kunde kalla dem neurotiska, dessa frivilliga tvång i min stora frihet. Men i så fall finns det mycket som är neurotiskt. Middagsbjudningar. Mötesteknik. Tidsödande hobbyer vid sidan av utmattande heltidsjobb. Om det är något jag lärt mig av min totala frihet är det att man inte kan välja allt, hela tiden. Att välja allt hela tiden är inte frihet. Att ha privilegiet att göra det man vill är att vara fri, men även ett drömjobb är ett jobb. Och att jobba är minsann inte roligt hela tiden.

Jag säger skriv en bok, förlora pengar på att skriva en bok, för det kan vara det friaste som finns och det är då man lär sig dra gränser kring sig själv. Om du är trött på begränsningar: gör något fritt, vad som helst, bara det är roligt. Då lär man sig acceptera det icke-roliga. För det icke-roliga, det är det som är väggarna. Det är det som hindrar en från att upplösas av hålet. Och då blir det roliga dessutom roligare.

Sara Othman

studerar på Författarskolan vid Lunds universitet