Val i sikte

av Fredrik Sonck

Mindre än två månader återstår till riksdagsvalet och två frågor verkar mer angelägna än alla andra: Hur stora blir egentligen Sannfinländarna? Hur ser den nya regeringen ut? Båda frågorna är dumma och för tidigt ställda, men att de ställs och verkar angelägna är ett symptom på en osundhet i den finländska politiska traditionen.

Speciellt spännande är valet inte i nuläget. Som vanligt måste regeringsbasen bestå av två av de tre  stora partierna medan ett av dem hamnar i opposition. Jokern i leken heter Timo Soini: Sannfinländarnas framväxt har gjort den finländska valdebatten ännu ängsligare än vad den brukar vara på grund av Samlingspartiets, Centerns och Socialdemokraternas rävspel. Nu gäller det inte bara att förhålla sig till det faktum att en av konkurrenterna borde förvandlas till samarbetspartner efter valdagen utan också till uppstickaren. Ska Sannfinländarna välkomnas in i värmen och tvingas ta det ansvar som brukar ha en hälsosam effekt på populistpartiers popularitet eller ska Soini få göda sitt parti i opposition i ytterligare fyra år? Problemet är att Sannfinländarnas tillväxt i sig blivit en alltför viktig del av dagordningen. Timo Soini utpekas nu som statsministerkandidat.

Det är att gå händelserna förväg, att ställa både sakfrågor och ideologier i skymundan och att ge Soini en betydelse som han de facto inte har av egen kraft. Som det ser ut nu kommer över åttio procent av finländarna inte att rösta på hans parti. Att Sannfinländarna ökar sin representation fem, sex gånger ska automatiskt inte berättiga till en plats i regeringen – tanken att partier som går framåt i val har förtur i regeringsförhandlingar är en olycklig del av vår politiska kultur, men parlamentarismen säger inget om att relativa ”valvinnare” har rätt att sitta i regeringen, bara att regeringen skall ha riksdagens stöd. Om man ger de partier som gått framåt i ett val företräde, beaktar man ingalunda någon folkvilja utan en opinionssvängning. Det finns ingen anledning att ge de väljare som byter parti större betydelse än de som inte gör det. Det finns heller ingen anledning att valets största parti automatiskt ska få välja tvåan eller trean till regeringskumpan – lika gärna ska tvåan och trean kunna bilda regeringsbasen om de anser sig stå närmare varandra än ettan. I ett land där inget av partierna samlar ens en fjärdedel av väljarkåren är det orimligt att ge marginalväljarna så stort inflytande.

Detta är ett demokratiskt problem. Ett annat är att de tre stora – samt Sannfinländarna och de mindre mittenpartierna – absolut inte vill utesluta några regeringsalternativ innan valet. Absurt nog är detta ett av få vallöften som håller i alla väder. Man gör upp valprogram men kommunicerar att det mesta är öppet för kompromisser i regeringsförhandlingarna. Samtidigt har de stackars väljarna svårt att veta vad de väljer, för inget parti kan ge klara besked om man ”inte vill utesluta något”. Det gör att politiken avideologiseras, överpersonifieras och trivialiseras. En renodlad tvåblockspolitik (som inför det svenska riksdagsvalet i höstas) riskerar att cementera överenskommelser inom blocken innan väljarna sagt sitt, men den finländska nollblockskulturen är nog värre.

I dag startar Ny Tids valbevakning. De kommande veckorna skall vi ägna sidan 3 till intervjuer med en handfull finlandssvenska riksdagskandidater med olika bakgrund och någon form av vänsterprofil. Vår strävan är att synliggöra den del av den finlandssvenska offentligheten som inte ryms under nyckelpigans, i och för sig vida, men borgerliga vingar.

Fredrik Sonck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.