Också barnföräldrar kan drabbas av depression. Med pjäsen Sorgälvan vill Jessica Suni uppmärksamma just detta.
Det är bråda dagar för Jessica Suni – om ett par veckor är det premiär för pjäsen Sorgälvan som hon regisserar. Manuset är skrivet Jarkko Uro från Jyväskylä. Han och Suni har ofta bollat texter med varandra och då Suni i höstas fick en urversion av berättelsen framför sig blev hon ivrig.
– Jag såg genast en stor potential i texten och visste vilka personer jag skulle vilja ha i vilka roller.
Suni beskriver sig i första hand som aktivist men har genom åren ägnat mycket tid, både i form av studier och arbete, åt teater. Bland annat är hon medgrundare till Teatteri Poleemi, som ofta gjort politiska uppsättningar med vänsteranknytning. Gruppen bildades i Jyväskylä 2001 men verkar sedan 2003 också i Helsingfors. Sorgälvan (eller Surukeiju som pjäsen heter på finska) är gruppens första föreställning som riktas till barn. Också här finns en politisk dimension i och med att temat – depression, mentala problem och vår syn på dessa – säger något om vårt samhälle.
– Fortfarande ses depression inte som någon ”riktig” sjukdom. Det finns en stor brist på förståelse.
En sådan trivialiserande inställning är vanlig på många diskussionsforum på nätet där personer som sjukskrivits på grund av till exempel burnout ses som lata snyltare. En nog så viktig fördom att göra upp med.
– Samtidigt är Sorgälvan en utvecklingsberättelse och även om det finns något politiskt i den är det viktigt att det skall vara bra konst också.
Barnens perspektiv
Berättelsen handlar om en familj med mamma, pappa och två barn, sex år gamla Stina och tolv år gamla Rafael. Mannen i huset är en typisk karriärpappa medan mamman tar huvudansvaret för hemmet.
– Pappan är ingen dålig människa men han finns inte där när han behövs och mamman drabbas av en utmattningsdepression. Det är själva grundupplägget i pjäsen.
Sedan utspelas två parallella berättelser. Den ena handlar om hur familjen möter depressionen, hur barnen hanterar att mamman mår dåligt och hur pappan måste ompröva sin roll. Den sceniska gestaltningen av problematiken fokuserar ändå på det fantasifulla: Sorgälvan har kommit på besök och hämtat med sig mamman till Sorglandet, pappan genomgår en underlig förvandling och barnen ger sig i väg för att leta reda på sin mamma.
– Idén är alltså att detta är barnens tolkning av situationen som uppstått. Barn är ofta ganska känsliga och mycket mer intelligenta än vad föräldrarna tror. Det är en sak jag tycker väldigt bra om och vill få fram i den här pjäsen – känsligheten hos den tolvåriga pojken, säger Suni.
Så även om depressionstemat finns med pjäsen igenom är det inte i någon vardagsnaturalistisk form.
– Och det här är heller ingen deprimerande pjäs. Som författaren själv har sagt är det en pjäs om sorg och glädje. Det finns mycket humor och värme i den och så vill vi att man uppnår någon sorts katarsis mot slutet.
Egen erfarenhet
Jessica Suni har själv haft en ganska brokig karriär som “heltidsaktivist”. Efter att hon utbildade sig till kulturproducent i S:t Michel har hon jobbat bland annat för Vapenvägrarförbundet och De hundras kommitté. Ett halvår i Holland, en avslutad karriär som spöke på Olofsborg och en påbörjad bana som journalist har det också blivit. Bäst trivs hon ute på fältet, där det händer saker. Arbetet som generalsekreterare för De hundras kommitté var en bidragande orsak till att hon själv drabbades av en burnout 2004. Byråkratin blev för betungande.
– Jag var mycket djupt deprimerad. Jag kan kanske inte säga att jag återhämtat mig helt men jag har lärt mig att hantera det och vet hur det är att gå på botten. Det tar sin tid att komma dit och det tar tid att bygga upp sig själv igen.
Ett problem är ofta att depressionen i sig gör det svårt att orka söka den hjälp man behöver.
– Ett ställe där jag fick mycket hjälp var på Centralförbudnet för mental hälsa, där jag i efterhand gjort en hel del arbete. Då jag själv blev deprimerad fick jag veta att väldigt många i min bekantskapskrets äter antidepressiv medicin. Jag märkte också att det kan vara väldigt svårt att få hjälp och att hjälpen kan vara väldigt dyr. Sen när man hittar en terapeut är det inte alls sagt att just den terapeuten kan hjälpa en, det kan hända att man inte passar ihop. Det här är väldigt viktiga frågor som man också borde lyfta fram med hjälp av konsten.
I dag tvekar Suni på om hon kan kalla sig ”heltidsaktivist”. Efter depressionen har hon varit tvungen att dra ner på tempot och aktiviteten.
– Det känns lite oschysst mot verkliga aktivister att kalla mig aktivist numera.
Också för vuxna
Teamet bakom Sorgälvan består av drygt tjugo personer. På scen står sju skådespelare och åtta dansare och repetitionerna går nu in i sitt slutskede. Eftersom alla medverkande inte kan jobba dygnet runt på grund av studier och arbete blir det mycket kvälls- och veckoslutsarbete. Premiär blir det den 16 mars på Valtimonteatteri på Alexis Kivis gata 22.
– Jag hoppas att föreställningen skall vara lite som en bok av Astrid Lindgren, att det skall vara något som också vuxna ser med glädje.
Fredrik Sonck
