Med hjälp av uppslagsverket Wikipedia skapar Kristofer Flensmarck sin nautiska konceptpoesi. Navigation är inte ett verk som stannar särskilt länge hos sin läsare, men boken bjuder ändå på en behaglig och roande kryssning, skriver Sebastian Johans.
Av någon svårförståelig anledning väcker konceptuellt orienterad poesi, språkmaterialism, found poetry, cut-ups eller vad man nu vill kalla det, förhållandevis ofta ont blod hos recensenter (lite mer sällan) och bloggande poesiläsare (lite oftare). Smak och tycke är, åtminstone i detta hänseende, naturligtvis högst subjektiva begrepp och alla har rätt att tycka vad de vill. Men för att på fullt allvar provoceras av att ord och/eller objekt approprieras och får nya uppgifter som litteratur eller konst måste man blunda hårt och förtränga åtminstone de senaste hundra åren.
I vilket fall som helst: Om man inte råkar höra till de riktigt övertygade principiella motståndarna mot allt som liknar konceptpoesi så var Kristofer Flensmarcks förra diktsamling Almanacka en läsning som fungerade som en existentiell knytnäve i magen. Utgående från sin farmors ordknappa dagboksanteckningar sammanställde Flensmarck en vanvettigt minimalistisk resa genom en åldrande, sjuk kvinnas sista årtionden i livet. Dokumentärpoesin, som författaren själv vill kalla den, blir naturligtvis lite små-
trist (läs: autentiskt) mellan varven, men så är det ju också i den grå vardagens glipor som de största känslorna har för vana att uppenbara sig.
I den nya samlingen Navigation har Flensmarck gripit ett liknande projekt och hämtar merparten av sina (uppslags)ord från Wikipedias avdelning för nautik. Navigation är ett långt mer riskabelt projekt än sin föregångare. Dels för att ämnet och sakprosan saknar Almanackas självklara brännpunkter – att lägga orden i en död människas mun har ju en naturlig dramatik – och dels för att Wikipedia är ett uppslagsverk som är i ständig förändring. Det dokument läsaren håller i handen kunde lätt bli en mindre betydelsefull biprodukt av den poetiska processen. Men precis som med sin behandling av farmors gamla almanackor har Flensmarck genom sitt urval, eller sin sampling, hittat en helhet som står sig också som självständig läsupplevelse. Och redan de tre inledande dikterna/sidorna pekar på den torra sakprosans potential som isberg:
”Sjöfart är framförandet/av fartyg till sjöss”.
”Ett fartyg är en farkost/som kan transportera/personer eller gods”.
”Farkosten drivs fram/av paddlar, åror, skovelhjul/propeller eller vattenjet//Paddel och åra/drivs av muskelkraft//Segel drivs/av vind”.
I den knastrande och storögt uppriktiga tonen bor inte bara mängder av outsagda ord och förtryckta känslor, utan också ett leende som skrattar med, och alltså inte åt, en allmänmänsklig drift att finna och förmedla klarhet, kunskap och trovärdighet. Flensmarcks anonyma medförfattare, som statistiskt sett i huvudsak består av singelmän under fyrtio, har satt sig ned framför sina tangentbord och öst ur sina självbilder.
Stiltje, ytvågor, positioner, sextanter, kompasser, styv kuling, dimma, nakterhus och nödsignaler är andra begrepp som lotsar läsaren över havet. Den horisont som Flensmarck väljer som resans mål är den egna datorns skrivbordsbild, och han identifierar sig därmed med de röster han valt ut. Resans andra slutpunkt är förstås det tysta konstaterandet att vi egentligen alltid hittar, och inte hittar på, de ord vi använder när vi formulerar våra liv.
Navigation är inte ett verk som stannar särskilt länge hos sin läsare, om det nu är ett mål som ska anses eftersträvansvärt. Men boken bjuder sin läsare på en behaglig och roande kryssning. Och som portal mot de processer som pågår på ett Wikipedia som i allt högre grad har blivit var mans sanning och journalistikens mest använda researchverktyg är potentialen oändlig.
Sebastian Johans
Kristofer Flensmarck: Navigation. Natur & kultur 2011.
