1,5K

Dagens rasister bryr sig inte om hudfärg. Istället är det kulturer som framställs som underlägsna, inkompatibla och farliga, skriver Karin Creutz-Kämppi och Mika Helander.

På 1980-talet var Finlands befolkning ännu homogen och varje kvinna med slöja drog blickar till sig. Resan till att bli en del av den globala byn, bestående av människor med allehanda ursprung, har gått snabbt. Samtidigt har många frågor i anslutning till invandringen tematiserats. Under kalla kriget upplevdes Finland som en västlig utpost som ständigt riskerade sovjetisk invasion. Ett land som få vågade ta sig till och dit vägen delvis också var blockerad.

Invandringsdebatten hade säkerhetspolitiska förtecken. Den europeiska invandringspolitiken fick liknande drag från och med 1990-talet i och med det upplevda hotet från terrorister. I Finland pågick då ett identitetsarbete kring vem ”vi” var i den snabba internationaliseringen och huruvida ”vi” hade råd med flyktingar. Diskussionen gick snabbt in på ekonomiska företeelser, men också säkerhetspolitiska bekymmer kopplade till islam växte fram i förbindelse med de somaliska flyktingarna som kom via Sovjet, WTC-attackerna, dödshoten mot Rushdie och karikatyrerna i Jyllands Posten.

Finland är ett relativt ungt invandringsland med ett, i globalt perspektiv, litet antal invandrare. Således har den offentliga debatten en central kunskapsskapande roll – för många är invandring något som främst upplevs via media. Media har också en central roll i produktionen, upprätthållandet och förändringen av kollektiva representationer, idéer, myter, värderingar och normer.

Medierepresentationer verkar naturliga genom att de framträder i vardaglig form, som oreflekterad information. Då individen i dagstidningen stöter på återkommande teman bekräftas tidigare föreställningar. Islam representeras i finlandssvenska dagstidningar vanligtvis i konfliktfyllda sammanhang, till vilka skribenten och läsaren förleds att ta moralisk ställning. Allmänna stereotyper om självmordsterrorister och fundamentalistiska imamer fastställs genom att de upprepas i artiklarna. Oberoende av om det moraliska förhållningssättet är negativt eller tolerant, så placeras muslimer ändå alltid inom kategorin ”de Andra”.

 

* * *

 

Begreppet annanhet beskriver ett maktförhållande, ett hierarkiskt förhållningssätt till det obekanta som inte förmedlas likställigt eller neutralt. Den Andre definieras utgående från vissa tillskrivna karaktärsdrag och inte som individ. En sådan stigmatisering har en dubbelriktad agenda. Samtidigt som vissa individer på ett abstrakt plan exkluderas från det föreställda kollektivet, fastställs kollektivets egna gränser. ”Främlingen” blir lätt den som får bära skulden för allmänna problem och tillskrivs sådana attribut som det omgivande samhället inte står för – främlingen upplevs som ett konstant hot mot den sociala ordningen. I allmänt språkbruk och genom vardaglig retorik fastställer argumentationen om ”normala medborgare” och ”främlingar” en enhetskultur till måttstock, enligt vilken önskade och oönskade samhälleliga fenomen tolkas.

I Finland domineras förhållningssättet till den sociala omgivningen av en etnocentrisk vardagsnationalism och -rasism, en uppfattning om att den egna kulturen är den självklara utgångspunkten. Det är med andra ord inte frågan om ett direkt underkuvande av den Andre, utan om en presentation av vissa grupper som hot mot en nationell enhet. Teorin om den vardagliga nationalismen utgår från hur den folkliga nationalismen uppstår ur de folkliga kunskaperna, uttryckssätten och sociala verksamheterna. Från ett marxistiskt perspektiv fungerar den vardagliga nationalismen som ett maktinstrument för för att upprätthålla hierarkiska sociala förhållanden. Vardagsnationalismen berättigar ett specifikt förhållningssätt till världen. Att islam tillskrivs rollen som ”den Andre” har varit ett centralt reslutat i samtliga finländska mediestudier. Samma tendens syns även i nordiska studier.

 

* * *

 

Den retoriska andrafieringen av invandrare har fått en central position också i arbets- och socialpolitiska diskussioner, i offentliga debatter och på webbforumen. Argumentationen utgår från ett hierarkiskt förhållningssätt, där invandrarnas välfärd sker på bekostnad av ”den finländska befolkningen”. Från detta perspektiv har således ”invandringskritiska” argument inträtt i välfärdspolitiken. En på vaga grunder baserad makroekonomisk retorik om invandringens samhällskostnader och konkurrensen på arbetsmarknaden legitimerar invandringsfientliga attityder, och ökar deras popularitet. I fokus ställs frågor om kriminalitet, marginalisering och ”etniska konflikter”, istället för migrationsfenomenet i ett bredare globalt perspektiv. Invandringens fördelar, såsom kulturell diffusion, social utveckling och den ekonomiska försörjningskvoten tas inte i beaktande.

Samtidigt som den nationella retoriken har sin särprägel är globala trender relevanta för att förstå helhetsbilden. Argument om solidaritet och globalt ansvar har tappat mark till nyliberalt konkurrenstänkande och nyttovärderingar, vilket även har påverkat relationerna i den sociala verkligheten. Trots att finlandssvenskar enligt en jämförelse gjord av Magma och EVA är positivare till mångfald än majoritetsbefolkningen blir det lätt andra toner när det gäller att ta emot flyktingar. Enligt Svenska YLE:s opinionsmätning skulle 48 procent av finlandssvenskarna åtminstone delvis skärpa flyktingpolitiken, och trots att en majoritet kan tänka sig fler flyktingar i hemkommunen har nya flyktingförläggningar väckt protester.

 

* * *

 

Trots att mediernas perspektiv på minoritetsfrågor ändå blivit mer mångsidigt, blomstrar vardagsrasismen på internetforumen. Då den traditionella rasismen och tanken om den vite mannens herravälde har demaskerats, och alla människors lika värde omfattas i princip, är det en stor förlust att stereotypa tankesätt vinner fotfäste – kulturrasism, islamofobi och andra negativa kategoriseringar kläs ut till samhällskritik och döljs i populistisk retorik. Frågan är om det finns någon väsentlig skillnad mellan den koloniala tidens stereotyp om den lata hottentotten och den på internet allmänna synen på somalier som naturligt benägna att leva på socialbidrag? Ett annat exempel på kulturrasism är uttalandet av en finländsk professor i Rysslandsforskning, om invandring som den västerländska kulturens självmord.

Kultur används idag i stort på samma sätt som ras tidigare – som ett instrument för en särskiljning som framställs som naturlig och oföränderlig. På denna grund kan rasismen fortleva; den tidigare grunden för diskriminering har endast ersatts av nya, tillämpade former. Det är viktigt att identifiera och namnge rasismen – att med ny terminologi och genom ny diskriminerande praxis förbigå fenomenet gör bara rasismen ännu farligare. Då rasismen verkar dolt, blir den även svårare att bekämpa.

Man kan också fråga sig om en kritisk inställning till migration gäller invandrare från andra europeiska länder och USA, eller om det bara är de som inte betraktas som västerländska som är ovälkomna? Främlingsrädslan inom Europatanken har sin grund i kulturrasistiska projektioner som uppkommit genom idén om västvärldens hegemoni. Andra kulturella traditioner karikeras och förenklas, medan de egna kulturella kännetecknen idealiseras. Genom sådana kollektiva kategorier har en kolonial ”överlägsenhetsdiskurs” utvecklats, som ännu i den postkoloniala världen upprätthåller stereotyper och sociala hierarkier.

Medierepresentationer av islam syns inom den finländska offentligheten i diskussionen om ett ”mångkulturellt samhälle”, men aktualiseras i högre grad i samband med konfliktfyllda händelser på olika håll i världen. Medierepresentationer skapar föreställningar om en ”yttre värld” och producerar kategorier för självidentifikation. Retoriken i exempelvis ”kriget mot terrorismen” ställer frågor som ”vad representerar jag?” och ”vem representerar mig?” till mediepubliken. Trots att man är medveten om ”propagandamaskineriet” bakom politisk polemik av detta slag, kan retoriken ändå påverka den egna världsbilden. Diskussionerna om islam skapar identifikationskategorier och uppfattningar om supranationella kollektiv. I mediernas islamdiskurser i Finland verkar nationen spela en mindre roll än tidigare för identifikationen. Även bland finlandssvenskar fungerar uppfattningarna om Europa och västvärlden som markörer, där ”egna” och ”rätta” värderingar och traditioner råder.

 

* * *

 

Islams historiska roll i Europa har till stor del förträngts, då konstruktionen av ”Europa” som en enhet bygger på skarpa territoriella och kulturella gränsdragningar. Från och med mitten av 600-talet (islams tideräkning börjar 622) artikulerades idén om ”Väst” i växande grad mot islam och under medeltiden sammanföll idén om Europa med idén om det kristna ”Väst” – som en motvikt till islam. Här finns likheter mellan tidigare hegemoniska diskurser och dagens ”fästning Europa” – exklusion är en central aspekt i definitionen. Förlusten av kommunismen som fiende har lett till att europeisk och amerikansk politik riktat sin uppmärksamhet mot ”den muslimska världen”. Polariseringen bygger på en hyllning av den ”västerländska livsstilen” och på etnocentriska uppfattningar om modernitet och framstegsvänlighet, och utgår från resonemang om kulturskillnader. Denna nutida form av rasism är diffus, mer subtil, och representerar både nationen och Europa.

Samuel P. Huntington polemiserar i sin artikel från 1993 och senare i boken Civilisationernas kamp från 1996 om att grundorsaken till konflikter efter Kalla kriget kommer att vara av ”kulturell karaktär”. Hans teser är islamofobiska och självuppfyllande, men har tyvärr fått stor spridning och säkerhetspolitisk betydelse. Då NATO:s islam-retorik anknyter till Huntingtons teser, har den europeiska diskussionen varit mer mångsidig (i och med den geografiska närheten på vissa områden och som följd av de europeiska muslimska samfunden). Det oaktat har även den europeiska retoriken ofta en negativ vinkling: som exempelvis i de problemfokuserade diskussionerna om invandring eller i betoningen på islams position inom väpnade konflikter samt europeiska händelser.

Denna konflikttematik märks inom den europeiska politiska sfären, där ”kulturer” ses som statiska objekt. Exempelvis uttrycks i Barcelonadeklarationen (1995) ”kulturernas historicitet” – kultur ses som något som en gång i tiden utvecklats, och som i dagens värld måste ”bevaras” och ”bekräftas”; förhållningssättet till kultur som fenomen är distant och konservativt.

I Barcelonadeklarationen fastställs politiska, ekonomiska och sociala frågor som de centrala punkterna för samarbetet mellan EU- och SEM-länderna (Southern and Eastern Mediterranean Countries). De ”icke-europeiska kulturerna” objektiveras enligt europeiska kriterier och ses som statiska och oföränderliga. I hänvisningar till SEM-länderna används uttryck som ”särdrag” och ”specifik natur”. Barcelona-processen producerar europeisk identitet i förhållande till annanhet; det ”europeiska” fastställs i beskrivningen av de Andra. Aini Linjakumpu ifrågasätter om den europeiska politikens förhållningssätt till omvärlden har förändrats sedan kolonialismen; SEM-länderna ses som icketillhörande det europeiska varandet, men det går dock att bedriva handel med dessa.

 

* * *

 

Mediediskussionen om islam är huvudsakligen konfliktorienterad. Detta är inte ett nytt historiskt fenomen trots att interreligiös och kulturell samlevnad fungerat (och fungerar) friktionsfritt på flera håll i världen. Parallellt med den konfliktorienterade verklighetsuppfattningen existerar tankestrukturer med motsatta premisser – alternativa perspektiv där religiös mångfald upplevs som vardaglig praxis. Islam har haft en viktig roll i Europa genom tiderna, allt från ankomsten till Spanien på 700-talet till dagens värld med kring 53 miljoner europeiska muslimer av vilka 16 miljoner inom EU:s gränser. Islam har haft stort inflytande på Europas utveckling i olika geopolitiska faser – den maghrebiska (arabiska) på 700-talet, den balkanska (ottomansk-turkiska) och den nordeuropeiska (mongoliska) på 1300-talet. Alla dessa faser hade en mycket stor inverkan på Europa genom filosofi, matematik, astronomi, teknik, arkitektur, medicin, hygien, lantbruk, poesi, musik, matkultur, skolsystem, estetik, navigation och skeppsbyggande, optik, samt konkreta föremål som exempelvis möblemang, instrument, tyger, keramik, parfym och mattor. Av utomeuropeiska muslimer fick även européerna kunskap från Indien och Kina (t.ex. pappersproduktion och navigation). Idé- och kunskapsmässigt var islam en viktig bakgrundsfaktor till renässansen.

Med detta i åtanke är den polariserande diskursen, inom vilken ”Europa” betraktas som en kulturell enhet, förvånansvärd. Samexistensen har företrätt kulturellt, ekonomiskt och politiskt fungerande och framgångsrika system. Tack vare islam blev Cordoba Europas intellektuella centrum från och med 900-talet, med avgiftsfri undervisning i universitetslika skolor (exempelvis ”the Great Mosque” som har kallats Europas första universitet) och enorma bibliotek; med gatubelysning sjuhundra år före London, och gatubeläggning hundratals år före Paris. Muslimernas och judarnas aktiva översättningsverksamhet gav de kristna européerna tillgång till vetenskaplig litteratur och inblick i de olika religionerna. Den arabo-judiska kulturtraditionen blomstrade både i Spanien och i Afrika och spred medicinska, dietiska och agrikulturella nyheter till övriga Europa.

I stället för att skapa och upprätthålla gränser mellan kulturella traditioner är det fruktbart att se kultur som processer, ofta utan klara gränser. Europa har aldrig varit ett isolerat, kristet område – snarare har området dominerats av ett flerriktat flöde av kulturella och sociala former. I Finland har islam varit närvarande sedan mitten av 1800-talet genom tatariska köpmän; den första gravgården för muslimer öppnades redan 1871 och det första muslimska samfundet registrerades 1925. Tanken om kultur som en definierbar enhet med klara gränser är inte bara felaktig utan även skadlig, då den utgör en grund för rasism och diskriminering. Migration och kulturella möten är krävande sociala processer som innefattar rikligt med utmaningar, men också fördelar. Migrationsprocesser utgör en fundamental aspekt av mänsklighetens historia. Världen har genom tiderna innefattat möten, gränsöverskridanden och förändringar.

Karin Creutz-Kämppi
Mika Helander