Foto: Johnny Korkman
En diametralt annorlunda Sofokles-tolkning är Ritva Siikalas och Kassandrateaterns mångkulturella Antigone på Korjaamo teatern.
En drygt 2 400 år gammal text är ett under – att den överlevt rent fysiskt, att vi kan översätta och förstå den, att den handlar om oss. Spontant kan man tycka att det är närmast absurt att sätta upp en så uråldrig pjäs och att någon dessutom vill se den. Absurt – men underbart och trösterikt på något odefinierbart vis.
Den andra av den gångna veckans två diametralt olika Sofokles-tolkningar är regissören Ritva Siikalas och Kassandrateaterns mångkulturella Antigone. Genom att lyfta in världen på scenen – japansk skådespelar- och danskonst, västafrikanska rytmer och kroppsspråk, finska och svenska – vill Siikala understryka det universella i tematiken. Moral och makt har inte mycket med tid eller plats att göra; Thebe i det gamla Grekland är Libyen i dag. Broder mot broder i ett nationssplittrande krig. Efter ett krig måste man kunna glömma och förlåta. En klassiker är per definition tidlös, och exempelvis denna Sofoklestext är onödigt aktuell i vår – tänk tunnelseende tyranner och splittrade folk.
Siikalas tolkning kunde tydligare lyfta upp denna samtidsparallell – nu blir föreställningen främst en berättelse om Antigones (Marika Westerling) kamp för att få begrava sin broder, som stred på motståndarens sida i kriget, på samma hedervärdiga sätt som den andra brodern som dog som hjälte och segrare. Den hädangångne kung Oidipus dotter Antigone är den enda som vågar trotsa den nya härskaren Kreons (Kalle Holmberg) order om att låta bli att begrava förrädaren. För sent inser Kreon följderna av sin envisa stolthet: när Antigone dött, tar även Kreons son och hustru livet av sig.
En tragisk historia, som denna gång dessvärre inte riktigt lyckas beröra. Föreställningen är texttung och trots Kirsti Simonsuuris nya översättning känns replikerna stela, vilket resulterar i ett överspänt, deklamerande framförande. Klichéerna duggar också tätt. Det är definitivt sång- och dansnumren som lyfter helheten – både Westerling och Eija Ahvo har starka, klara röster, och Pape Sarrs trummor ackompanjerar perfekt Richmond Ghansahs och Aki Suzukis häftiga kroppsspråk. Deras korta solonummer är dock mycket repetitiva och efter några vändor tillför de inte längre något nytt. De enkla sångerna med några slagkraftiga textrader är däremot effektiva – refrängerna stannar kvar i dagar, och sammafattar pjäsens centrala budskap. Samtliga på Korjaamos scen är synbart engagerade och hängivna sitt projekt, men detta till trots lider föreställningen av brist på dynamik, för att inte tala om dramatisk kurva och tempoväxling.
Sonja Mäkelä
Kassandrateatern: Antigone. Regi: Ritva Siikala. Text: Sofokles. Översättning: Kirsti Simonsuuri. Dramaturgi: Marja Kaarina Mykkänen, Ritva Siikala. Musik: Otto Donner, Pape Sarr, Eija Ahvo, Marika Westerling. Koreografi: Aki Suzuki, Richmond Ghansah. Ljus: Mia Kivinen. På scen: Eija Ahvo, Richmond Ghansah, Kalle Holmberg, Pape Sarr, Aki Suzuki, Marika Westerling.
